Spretluggen sjunger så byxbenen fladdrar
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-10
Så bra är idolerna
inför finalen
Två killar med krut i stämbanden.
En klotrund och vit arena i Stockholm.
Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats under torsdagens repetitioner i Globen för att kolla in Erik och Calles dagsform inför finalen.
Calle Kristiansson
”Rock and roll”
”With a little help from my friends”
”Higher”
Vi blir redan på förhand informerade om att idolerna ska ”spara på rösterna” under repet. Den informationen verkar inte ha nått fram till Calle Kristiansson. Eller så skiter han fullständigt i den. Öppningsnumret blir nämligen en smocka som får väggarna i Globen att vibrera av distat dieselös. Han sjunger rent av Led Zeppelins odödliga klassiker som vore han Robert Plants ultrataggade och segervittrande lillkusin – vilket naturligtvis är ett gott betyg.
”With a little help from my friends” fortsätter på samma linje. Han har ju tagit strupgrepp på den rivjärnsdängan tidigare – med stående ovationer som följd. I allt väsentligt är det här också en repris på hans tidigare version av låten, måhända med nytt adderat självförtroende och en skönt avslappnad närvaro.
Vinnarlåten framförs med förinspelad musik, helt utan kör och band. Calle ser milt nervös ut. Flackar med blicken och trampar oroligt med fötterna. Det behöver han egentligen inte göra. Visst, han får ta i så att han blir blå i ansiktet för att klara de alla tåspetsstående toner. Men han gör det med den äran och den soulstänkta värmen i rösten finns med genom hela numret.
Dagsform: Het.
Erik Grönwall
”The final countdown”
”The show must go on”
”Higher”
Den nyblonderade spretluggen från Uppland väntar länge med sin entré. Låter bandet pumpa Europe-introt länge med scenen tom. När han väl dyker upp är det med smalt hoppressade ögon och allvarsam min, som vore han Russell Crowes rollfigur Maximus i ”Gladiator”. Det hela blir nästan skrattretande högstämt. Sångmässigt är det långt ifrån vilsamt även här. När han tar i så står blodådrorna på hans hals står ut så mycket att de liknar en vägkarta över mellaneuropa. Men trots den vokala bredsidan känns scenframträdandet lite baktungt och vägrar att riktigt lyfta, trots bensprattel och en ny yster språngmarsch ut i bänkraderna.
I Queen-numret märks det tydligare att Grönwall håller igen och tar det lugnt. Men trots att han söndagspromenerar sig genom numret lyckas han ändå sjunga så att byxbenen fladdrar på den samlade presskåren. Värt en gåshudsknottrig liten applåd bara det. Och genast är det lätt att förstå varför tittarna valde den här för Erik att sjunga i finalen.
Vinnarlåten gör han ovanligt smeksamt och försiktigt för att vara fullfräs-Erik. Man kan till och med skönja små leenden i hans mungipor medan han gör den. Mot slutet, i det galet pampiga widescreen-crescendot, sjunger han med en sådan spikrak, glödande precision att tv-publiken gör bäst i att ducka hemma i sofforna.
Hur ”Higher” låter?
Det kan ni läsa i min krönika i fredagens Aftonbladet.
Dagsform: Het.