Kinna: "Var värre än att föda barn”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-28
Kissar blod, gråter och vädjar om att få åka hem – men tvingas stanna
I kvällens ”Robinson” bryter Kinna Karlsson ihop på stranden. Tårarna sprutar och lagkamraternas tröstande ord om mat och vila hjälper föga.
– Det var värsta psykbrytet. Det brast för mig, jag kunde inte glädjas åt något, säger hon.
Vad tittarna inte vet är att redan i örådet i förra avsnittet bad Kinna Karlsson om att få åka hem.
– Flera tyckte att det vore bättre att skicka hem mig än Gurkan eftersom jag mådde så dåligt. Produktionen försökte påverka Gurkan att vara kvar, men han ville ju bara ha en veckas semester...
Låg vaken
Kinna övertalas att stanna kvar. All ångest gömmer hon undan.
– Jag var rädd för mina egna känslor. Jag försökte vara stark utåt, men jag kunde inte sova alls. Jag låg hela nätterna och räknade sex timmar bakåt och tänkte på vad min familj gjorde där hemma.
En dag på stranden brister det för Kinna. Hon gråter hejdlöst och upprepar gång på gång att hon inte kan glädjas åt något och att hon vill åka hem. Hon är tröstlös.
– Det kvittade vad de sa. Det var värsta psykbrytet, säger Kinna till Nöjesbladet.
Kissar blod
När Kinna också börjar kissa blod kallas läkare till stranden.
– Läkaren sa ”drick vatten”, jag tänkte ”jävla dig”. Sedan fick jag något intravenöst, antibiotika tror jag.
Hur kom det sig att du kissade blod?
– Det kan bli så när man får in smuts. Vi hade ju bara ett par badbyxor som var konstant blöta.
Samtidigt erbjöds Kinna samtalskontakt – men avböjde.
– De skulle komma och prata med mig varje dag. Jag borde kanske nappat på det.
”Tvingade mig”
Hur kommer det sig att du trots allt valde att stanna kvar?
– De tvingade mig. De sa att jag skulle ångra mig annars.
Vem tvingade dig?
– Produktionen. Och Paolo var med och han var arg. Han sa att jag var en av 9000 sökande. Jag fick skuldkänslor, man vill ju inte vara en loser.
Om du hade åkt hem då, hade du ångrat dig tror du?
– Nej. Det hade jag aldrig gjort.
Kinna fick ännu mer panik när hon inte ”fick” avbryta tävlingen.
– Jag saknade asfalt så mycket, jag ville verkligen hem. Hemma är jag tävlingsinriktad, men jag funkade inte på ön. Jag var död i tankarna. Att vara där på ön är värre än att föda barn.