Eriks liv var precis som i ”Torka aldrig tårar utan handskar”

Han har skickat sms, skrivit brev, mejlat och ringt.
Men Erik Engkvist, 28, är död.
För sina föräldrar.
– Jag var Jehovas vittne och homosexuell, för dem kunde jag inte finnas längre, säger han.

Mamman och pappan som knackar på dörren till enrummaren i Uppsala den här tisdagsförmiddagen i juli har kommit för att ta farväl av sin 25-årige son. För alltid.

Erik Engkvist minns hur de slår sig ner vid köksbordet och äter den gröna, laktosfria, prinsesstårtan från Ica maxi. De har med sig rosor. Tio stycken, röda. Han sätter dem i en vas. Föräldrarna frågar om han verkligen är säker. Det finns hjälp att få, försöker de. Man kan leva ensam och vara lycklig ändå. Och kanske kan han hitta något kvinnligt sällskap som passar till slut?

Men Erik har bestämt sig.

– Jag minns att jag upprepade "jag är inte ond, jag är inte ond" gång på gång, säger han.

Ändå vet Erik vad som ska hända. Han har våndats länge. Att vara homosexuell är inte förenligt med församlingens lära. Äldstebröderna har förstått, och accepterat hans beslut. Erik lägger huvudet i sin mammas knä. Gråter och gråter. Förtvivlad försöker han få dem att förstå att det inte behöver vara så här.

–Den som är homosexuell och vill leva som homosexuell kan inte längre vara medlem i Jehovas vittnen. Och den som lämnar församlingen kan inte längre ha kontakt med församlingsmedlemmarna, oavsett om det är ens syskon, föräldrar eller vänner, säger han.

Erik Engkvist kan beskriva begravningsscenen som visades i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" i kväll, i detalj.

För tre år sedan var den hans egen verklighet. Hans egen begravning.

Berättade för Gardell

Erik Engkvist har berättat sin historia för författaren Jonas Gardell om och om igen. Tillsammans med flera andra avhoppare har deras bakgrund och erfarenheter byggt upp seriens och böckernas karaktär, Benjamin.

För ett par veckor sedan fick Erik se en förhandsvisning av tv-seriens, ”Torka aldrig tårar utan handskar”, tre delar.

– Det var tungt. Oerhört tungt. Jag känner ju igen mig i väldigt mycket. Samtidigt är det viktigt att påminna om att den här problematiken inte bara finns inom Jehovas vittnen, den finns även i andra religiösa samfund och hederskulturer. Det är så otroligt många tjejer och killar därute som inte vågar leva som de vill på grund av konsekvenserna för familjen, säger han.

Precis som seriens Benjamin har Erik ägnat en stor del av sitt liv åt predikan. Han jobbade aldrig mer än 75 procent för att hinna med sin dörrknackning och familjen flyttade dit Jehovas vittnen behövde medlemmar som kunde sprida församlingens budskap.

– Jag älskade att predika och såg möjligheterna att göra det överallt, hela tiden. Jag hade alltid ett traktat i fickan, säger han.

I dag har han svårt att tro på den gud som han alltid sett som sin bäste vän.

”De har begravt mig”

Sedan tre år tillbaka bor Erik i Stockholm. Han pluggar till journalist, bloggar och jobbar som avdelningschef på en inredningsbutik. Vad som händer i hans familj får han bara höra på omvägar eller ett kortfattade sms.

– Jag har försökt skriva brev, skicka sms och ringa, men jag möter bara oförståelse. Jag har liksom gett upp där. Och visst kan jag vara arg och ledsen ibland, men jag är tvingad att respektera deras beslut, även om jag inte accepterar det. På något sätt är det som om båda parter kämpar för vad de tror är rätt. Men mina föräldrar har satt upp villkor som är helt orimliga för mig.

Egentligen är jag bara tre år gammal i den här världen, säger han sedan och skrattar. Om några månader ska han fira sitt livs fjärde jul.

– Jag hade ett surrealistiskt avsked och en svår tid efter det, en sorgeprocess, men jag har inte behövt uthärda fortsatta påtryckningar eller hot eller något sådant utan de har lämnat mig i fred. De har begravt mig. Oförlåtligt - ja - men jag har fått en fantastisk chans att finna en ny familj, nya sammanhang och växa vidare på det sätt jag vill.