Ett interaktivt kärleksbrev till slasherfilm – och ’Heavy rain’

Until dawn är fullt av logiska luckor och luddiga val, men håller en på halster ändå

SKRÄCK ”This suspense is terrible. I hope it will last.”

Oscar Wilde var före sin tid på så många olika vis, men sällan lika långt före som när han i ”Mister Ernest” ringade in tjusningen med slasherfilm – i runda slängar ett århundrade innan genren slog igenom.

I klartext: billig och ”dålig” underhållning som bärs upp av klichéer, stereotyper och chockeffekter kan vara förödande effektiv om utförandet är potent och någorlunda intelligent.

Rädda tonåringarna

Det senaste bevismaterialet heter ”Until dawn”, och är en Playstation 4-exklusiv interaktiv rysare. Supermassive Games spel är ett oheligt hopkok av slasherfilmens teman och troper, men lyckas ändå greppa tag tack vare utvecklarnas uppenbara kärlek till desamma. Intrigen, där åtta tonåringar åker till en öde skidstuga för att festa – bara för att kastas in i famnen på en psykopatisk mördare – är till en början papperstunn och charmigt idiotisk, men visar sig senare vara mer genomarbetad än vad första intrycket ger sken av.

Det innebär dock inte att manuset är logiskt eller särskilt smart alla gånger – tvärtom gör Supermassive Games en poäng av att spela på genrens inneboende dumhet. Under spelets andra hälft tar karaktärerna så många korkade beslut att min panna eroderas sönder av rynkor. Att lyckas hålla samtliga tonåringar vid liv är en rejäl utmaning.

Dödliga felbeslut

Speciellt eftersom det inte alltid är uppenbart vad som bör göras för att undvika hastiga dödsfall. Spelupplägget har plankats rakt av från mysteriedeckaren ”Heavy rain”, vilket innebär en del quick time events (oftast i form av jaktsekvenser och klättring), men främst många avgörande val. Är det bäst att ta den farliga genvägen genom ravinen eller den omständliga vägen runt? Är det värt att undersöka skriken från en försvunnen kamrat eller bör jag hålla mig till gruppen?

Ibland får man veta först flera timmar senare ifall man gjort bort sig, då man kanske blivit ovän med en karaktär som skulle kunna hjälpa en i ett viktigt skede.

Om ”Until dawn” varit en annan typ av spel, i en annan typ av genre, hade antagligen valens nyckfulla natur framstått som väldigt orättvisa. Här blir de en del av slasherfilmens metodik – man blir ju besviken om ingen trillar av pinn – och därför känns det aldrig särskilt surt när någon dör i ”Until dawn” till följd av ett felbeslut.

Roligt resultat

Skådespelarna gör alla utmärkta insatser, särskilt ”Mr robot”-stjärnan Rami Malek och Peter Stormare, vars ”mocappade” ansiktsmimik hela tiden pendlar på gränsen till överspel. Men Stormare trivs som clownfisken i vattnet i sådana här produktioner och vet precis hur långt han kan gå med sina grimaser.

Alla inblandade tycks ha väldigt kul, och det märks på slutresultatet. ”Until dawn” må vara lite för långt och utdraget, och ibland lite för ologiskt. Men framförallt är det väldigt underhållande.

Och nog hade det kunnat hålla Oscar Wilde på halster hela vägen in i mål.

Missa inga spelnyheter!

Följ Nöjesbladet Spela på Facebook och Twitter!

Nyheter Recensioner Intervjuer Trailers