Reboot som kommer långt på myskänslan

ÄVENTYR Jag har precis firat mig ner i en brunn, hittat in i en stor grotta och svängt in i en tunnelliknande allé när ”King’s quest: A knight to remember” får mig att korka upp mitt första leende. Från taket hänger nämligen ett antal sängar (!) som fladdrar som serpentiner när grottans sovande drake andas ut.

Förvirrad riddare

Den här lilla detaljen är oerhört talande för den typ av upplevelse utvecklaren The Odd Gentlemen vill erbjuda när man nu återupplivar Sierras klassiska äventyrsspelserie ”King’s quest”: en charmig, udda och något kufisk sådan. De spontana gapskratt som präglade originalspelen är som bortblåsta, ersatta av en lättsam myskänsla som ”A knight to remember” kommer väldigt långt på.

Storyn är strukterad likt 80-talsfilmen ”The princess bride” med en gammal man som berättar historier för sitt barnbarn. Historierna handlar i det här fallet om den förnumstige och förvirrade åldringen själv (utmärkt spelad av Christopher Lloyd), och mer specifikt de äventyr han var med om i sin ungdom och som ledde fram till hans nuvarande position som kung över landet Daventry.

Får fyra uppföljare

”A knight to remember” är den första episoden av fem i The Odd Gentlemens ”King’s quest”-reboot och förtäljer hur protagonisten, Graham, anländer till Daventry och anmäler sig till den årliga riddarturneringen. Spelets många lustiga och läckert utformade karaktärer gör därefter sitt yttersta för att underhålla. Grahams fyra konkurrenter i turneringen presenteras smart genom ett pussel där man ska ta sig över en bro; alla utnyttjar de Graham för att ta sig till andra sidan. Sättet de gör det på säger en hel del om deras olika personligheter.

Graham själv är en försiktig ung man vars entusiasm för äventyrande inte vet några gränser. När det visar sig att han fått en vän bland riddarna blir han alldeles tokig av glädje, men dessa oförblommerade känsloyttringar innebär inte att Graham är dum. Tvärtom har han vett att hålla huvudet kallt i snåriga situationer – som när ett troll under en bro (eller mer exakt: ett troll med en bro) lösgör sig från sceneriet och börjar slicka sig om läpparna.

Pikant persongalleri

Det är tur att ”A knight to remember” har sitt pikanta persongalleri. Det är helt och hållet Graham och de andra karaktärernas charm som håller liv i spelet. Upplägget är segt och kräver att man förvärvar olika föremål som sedan ska användas på andra föremål i spelvärlden. Det innebär en hel del hattande och fnattande mellan områden man redan besökt både en och två och tre gånger. Vissa kommer kanske inte ens komma så långt eftersom inledningens många plötsliga game over-tillfällen har det som krävs för att till och med skrämma iväg luttrade ”Dragon’s lair”-fans.

Man kan hålla sig för skratt. Och det gör man. Från början till slut.

Men hela tiden sitter ett luftigt lätt leende fastklistrat över hela ansiktet.