Några av historiens bästa spel

Mega Man legacy collection är inte komplett – men ändå en bitvis briljant samling

PLATTFORM Vägen till våra mest svåråtkomliga barndomsminnen går via muskelminnet.

Bara några minuter in på Ice Mans bana i nya spelsamlingen ”Mega Man legacy collection” blossar den vrede upp i mig som präglade mitt spelande i unga år. Vänstertummen skär in i Playstation 4-kontrollens styrkors med samma eldfängda frenesi som en gång drabbade min Nes-kontroll när jag återigen forcerar försvinnande kuber, snubblar fram över istäckta slänter och tvingas ut på svävande och oberäkneliga plattformar.

Perfekta exempel

Jag svär och svär och svär, och minns plötsligt hur ”Mega Man” gjorde mig till en sämre människa under några jobbiga år i början på 90-talet.

Men också en bättre gamer.

”Mega Man 2” och ”Mega Man 3” är två av spelhistoriens bästa plattformsspel; perfekta exempel på hur otroligt underhållande det kan vara att hoppa och skjuta i 2d när bandesign, fiendeplaceringar och stentuff musik harmoniserar. De övriga Nes-spelen i serien är också väldigt bra, men mer ojämna.

Viktiga spel saknas

”Mega Man legacy collection” är en utmärkt samling, men den är långt ifrån komplett. För elva år sedan släppte Capcom en matigare variant, ”Mega Man anniversary collection”, där Super Nintendo-spelet ”Mega Man 7” och Playstation/Saturn-spelet ”Mega Man 8” ingick – tillsammans med en rad sidospår. Varför fick inte de plats nu? Eller de två 8-bitsinspirerade ”Mega Man”-spel som släppts på 2000-talet?

Istället för dessa saknade titlar får vi ett 50-tal ”Nes remix”-liknande utmaningar där bossar och specifika bansektioner ska bemästras under tidsfrist. Det här är visserligen roligt mervärde, men knappast något som ursäktar de senare ”Mega Man”-spelens bortfall.

Balsam för själen

Något som till viss mån gör det är portningen av samlingens befintliga sex spel. Själva konverteringsjobbet är nämligen extremt troget originalversionerna. Det innebär en del irriterande slowdowns i fiendetäta rum, men är man ett fan av den äkta varan är det en självklar del av upplevelsen. Att man dessutom kan slänga på ett filter som simulerar en gammal tjock-tv:s suddiga skärm är som balsam för alla nostalgiker.

Och deras värkande muskelminne.