Fascinerande postapokalyps

Men efter Dear Esther är Everybody’s gone to the rapture en besvikelse

ÄVENTYR Visste du att Joni Mitchell skrev manuset till ”Everybody’s gone to the rapture” redan 1969?

Vill du hitta förlagan till The Chinese Rooms domedagsspel räcker det nämligen med att lyssna på ”Woodstock” från albumet ”Ladies of the canyon”.

”Everybody’s gone to the rapture” må utspela sig 500 mil öster om Woodstock, i en liten by i det brittiska grevskapet Shropshire anno 1984. Men likheterna går inte att ta miste på: den okända varelsen som kommer på besök, som bara den kvinnliga protagonisten kan förstå sig på. Samtidigt som den också finns överallt i grannskapet och ”smittar” alla. Bondgårdarna, campingplatsen, explosioner som lämnar fjärilar efter sig. En doktor beskriver det som att det börjar komma ”flytande ljus” i de smittades hjärnor. Som att varelsen befriar människorna från sina kroppar och återbördar själarna till jorden – eller stjärnorna.

För tankarna till Bibeln

När jag väl sätter min fot i Shropshire finns inte en enda människa kvar, varken i den lilla byn eller i bondgårdarna och industrierna utanför. Husen står tomma, av allt att döma har den mystiska massevakueringen skett extremt abrupt och inte mer än för några timmar sedan. Cigaretter pyr fortfarande i sina askkoppar, tvättade lakan fladdrar i vinden från sina torklinor, bildörrar hänger ut från stilla fordonskarosser.

Spelets titel för snabbt tankarna till Bibelns profetia om Uppryckandet, den dag då Jesus kommer åter till jorden för att hämta hem mänskligheten. Men riktigt så enkelt, ska det visa sig, är det inte.

Tack vare en mystisk kraft, ett guldglödande klot som susar runt över byn, får man som spelare chansen att bevittna minnen där byns invånare, i form av stjärnglimrande gestalter, pratar med varandra. Det dröjer inte länge innan man kan börja pussla ihop en bild av vad som hänt – och i dess absoluta centrum hittar vi forskarparet Kate Collins och Stephen Appleton. Som av allt att döma har kommit i kontakt med något som inte är av denna värld.

Ovanligt nedtonat

The Chinese Room skriver aldrig på våra näsor vad för sorts entitet det rör sig om; ifall det är en gudomlig kraft, en utomjording eller något helt annat. Faktum är att det inte alls hör till saken. Istället används varelsens närvaro för att berätta en historia om mänskliga tillkortakommanden och kampen för sinnesfrid.

Som postapokalyptisk skildring betraktad är ”Everybody’s gone to the rapture” ovanligt nedtonad – och därmed ovanligt intressant. Tyvärr faller det istället på utförandet. The Chinese Room skriver väldigt trovärdiga karaktärer – framför allt den egocentriske och nedlåtande douchebagen Stephen är underbart komplex – men de ”intriger” som vävs kring dem är tyvärr platta och ointressanta. Vissa händelser, som när en karaktär oavsiktligen dödar någon annan i ett lager, känns helt malplacé och skildras på ett ganska billigt sätt.

Irriterande trögt

Saker och ting blir inte bättre av att det hela utspelar sig i slowmotion. Spelaravatarens gånghastighet är så uppseendeväckande seg att den får mig att tro att jag kontrollerar en 100-åring med skoskav. Det finns en springknapp, men den aktiverar inte en högre hastighet på direkten, utan gradvis. Maxhastigheten motsvarar ett normalt gångtempo, något som snabbt blir enerverande när man ska ta sig fram genom skogar och korsa öppna fält.

Tanken är så klart att vagga in spelaren i ett meditativt lugn och underlätta inlevelseprocessen. Det är därför som ”Everybody’s gone to the rapture” inte har någon displayinformation – skärmen är helt ren för att vi lättare ska kunna sugas in i spelet.

Utsökt levande

I omgångar är jag också svårt förtrollad av det undersköna och övergivna samhället och landskapet utanför. Det pittoreska vattendraget som går genom byn, de typiskt brittiska husen med sina charmiga halmtak, de glimmande sädesfälten, det obeskrivligt gulliga caféet vid bensinstationen, campingplatsens bleka husvagnar. Allt utsökt levandegjort av The Chinese Rooms grafiker.

Men ibland bryts immersionen av klumpiga kapitelmarkörer och banalt implementerade musikstycken. Överlag är den vemodiga musiken fantastisk, men ibland accentuerar den situationer på ett överdrivet och pompöst sätt. Att tystnaden är ett av de absolut viktigaste redskapen i en berättares repertoar trodde jag The Chinese Room var medvetna om vid det här laget.

Tappar aldrig hoppet

”Everybody’s gone to the rapture” är en både överväldigande och underväldigande upplevelse. Finstämd och välskriven, men även pompös och slarvig.

Trots att det inte alls har samma poetiska verkshöjd som andliga föregångaren ”Dear Esther” slutar det dock aldrig vara fascinerande. Och lika hoppfullt som Joni Mitchell när hon sjunger:

”We are stardust.

We are golden.

And we’ve got to get ourselves

Back to the garden.”