Cyberschack med ”Dark souls”-vibb

Michael Broughs hotfullt kryptiska 868-hack är lika brutalt som briljant

PUSSEL Många har försökt, men det var Terry Cavanagh som till slut levererade den perfekta beskrivningen av Michael Brough. Cavanagh, som bland annat utvecklat hyllade ”VVVVVV”, stod på Game Developers Conference och vräkte lovord över ”Game title: Lost levels”, ett spel utvecklat av Brough som (på ett ungefär) handlade om att utforska grottor.

Spelet byggde på ett annat Brough hade skapat tidigare som heter ”Game title”. Eller på en specific detalj ur det, snarare. När ”Game title” släpptes uppdagades det snabbt att det hade en märklig bugg som riskerade att förstöra hela spelet: det fanns en glitch i koden som lämnade föremål kvar på skärmen i exakt en sekund efter att du gick in i ett nytt rum. Och detta kunde spelaren utnyttja för att plocka upp dem igen.

– De flesta skulle ha lagat den här buggen, eller i värsta fall ignorerat den helt, sa Kavanagh.

– Han gjorde ett spel om den istället.

Glitchar, kretsar och virus

Michael Brough är en nyzeeländsk indieutvecklare som började sin bana med att bryta sönder sina egna spel. Han satt och programmerade och introducerade medvetet buggar i koden bara för att se vad som hände på skärmen. Och han fann att de trasiga, glitchande spelvärldar som uppenbarade sig ofta var vackrare och mycket mer intressanta än de som var prydligt tillrättalagda.

De senaste åren har han skapat en uppsjö av märkliga, briljanta små spel med namn som ”Corrypt”, ”Glitch tank”, ”Helix” och ”Zaga-33”. De flesta av hans skapelser är för abstrakta för att någonsin nå en bredare publik, men de har långsamt samlat ihop ett troget kultfölje bland folk som själva experimenterar med speldesign, som exempelvis Terry Kavanagh.

De känner igen ett geni när de ser ett.

Går ut på att hacka

”868-hack” är egentligen ett förvånansvärt rakt och okomplicerat spel jämfört med Broughs normala skapelser. I grund och botten är det en roguelike som går ut på att hacka ett cyberspace och tömma det på resurser. Målet är att samla så mycket poäng som möjligt samtidigt som du försöker neutralisera de små fula bitmapmonster som attackerar så fort du rör dig.

Spelplanen är ett 6x6-rutnät med en gul smiley som kan röra sig fram och tillbaka. På varje bana finns två stycken så kallade sifoner: objekt som när de placeras någonstans på spelplanen börjar generera pengar och energi åt dig från närliggande rutor. Dessa sifoner låser också upp program som ger dig bättre egenskaper. Men de frigör i samma ögonblick även fler virus och buggar.

Ett virus kan röra sig två steg varje gång du rör dig ett. Och en annan typ av fiende, kallad för en glitch, kan passera rakt genom objekt på spelplanen för att nå din avatar. Du kan zappa fiender med en elektrisk stötattack, men varje stöt du delar ut räknas som ett separat drag och flera fiender kräver mer än en stöt för att dö. Istället kräver spelet att du skaffar dig förståelse för hur de olika processerna fungerar och sedan använder dem mot varandra. Och just det här är samma slags tänk som kännetecknar Brough som spelutvecklare i stort: finn en brist i tekonologin och utnyttja den så mycket du kan.

Som en William Gibson-roman

Och så här bygger ”868-hack” långsamt upp sin lilla, illavarslande spelvärld. Det lågmälda soundtracket är fullt av ambienta ljud som konnoterar elektriska kretsar och datoriserade processer. Och för varje drag nästlar du dig allt längre in i spelets klaustrofobiska tillvaro.

Med sin lofi-grafik och sitt cyberpunkaktiga tema ser det ut som någonting ur en William Gibson-roman. Det rör sig inte i ett halsbrytande tempo och stressar dig inte att begå misstag. Istället är det en sorts turordningsbaserat cyberschack där varje drag kräver reflektion och eftertanke.

Resultatet är ett av de bästa spel jag spelat de senaste åren. Men det är inte ett spel för alla. Det är inte lättillgängligt eller inbjudande eller visuellt tilltalande för folk som inte är fascinerade av pixelgrafik. Det äger dock en brutal intelligens som både utmanar och respekterar spelaren på samma vis som ”Dark souls”. Och det finns så mycket djup i dess system, så många parametrar som du måste lära dig att behärska för att kunna spela det bättre. Likt alla roguelikes är det ett spel om misslyckande snarare än triumf. Det handlar om att försöka uthärda allting som spelet slänger mot dig så länge det går.

Du når aldrig en punkt där du känner att du behärskar ”868-hack” fullständigt. Men det faktumet hindrar dig inte ett ögonblick från att fortsätta försöka.

Carl-Johan Johansson