Fascinerande ”Twin Peaks”-mysterium

Life is strange har sina brister – men också en rörande historia om ung kvinnlig vänskap

ÄVENTYR Framtiden väger tungt på siarens axlar.

Fråga bara Nostradamus. Han sägs ha fruktat för sitt liv när han insåg sin påstådda gåva, orolig för att hans vaga spådomar skulle få honom utpekad som antingen djävulens hantlangare, en komplett galning eller både och.

I ”Life is strange” tvingas fotostudenten Max Caulfield tampas med ett liknande dilemma när hon upptäcker att hon kan spola tillbaka tiden – och därmed lyckas rädda en skolkamrat från att skjutas ihjäl.

Men genom att förändra ödet sätter Max också igång en lång kedja händelser som för med sig andra olycksbådande konsekvenser. Förövaren, skolans rektor och den barske vaktchefen kan alla komma att misstänkliggöra den timida Max på olika sätt.

Valen har konsekvenser

Jag säger ”kan”, eftersom berättelsens utveckling helt och hållet beror på ditt eget agerande. ”Life is strange” är nämligen ett säreget gestaltande av fjärilseffekten – teorin om att små, oansenliga förändringar i ett system kan få enorma och oförutsägbara effekter i det långa loppet. Spelet ger dig chansen att förändra konversationer och händelser tack vare Max förmåga att manipulera tiden (hennes tillbakaspolningskrafter sträcker sig dock bara till den senaste checkpointen). Det innebär att du i ett exempel kan förhindra att en person får en amerikansk fotboll i nacken, men istället ser till att fotbollen krossar ett fönster.

Alla val har konsekvenser. Och eftersom du har möjligheten att göra om ditt val handlar ”Life is strange” om vad du är bekväm med: att leva med den omedelbara konsekvensen eller att på något sätt försöka förutse vad ringarna på vattnet kan tänkas leda till längre fram.

Illavarslande känsla

Som narrativt experiment är det oerhört fascinerande. Problemet är att ”Life is strange” är ett episodiskt spel, och att den första delen inte ger några konkreta svar på vad valen kan mynna ut i. Mer än en extremt illavarslande känsla.

Den historia vi får berättade för oss här och nu har dock många positiva sidor. Manusförfattaren Christian Divine har tecknat ett vackert och trovärdigt porträtt av Max som många lär känna igen sig i. Prokrastinerandet och försummandet av vänner är utsökt fångat. Den där sköra osäkerheten som unga vuxna bär med sig återfinns hos alla karaktärer, vare sig de är mobboffer, metrosexuella kufar eller cheerleader-brudar. Till och med den överdrivet nitiske och obehaglige vaktchefen har en mänsklighet som få spel lyckas porträttera lika självklart.

Många frågor

På ytan framstår ”Life is strange” som ett ”Twin Peaks”-artat mysterium. Frågorna är många. Var kommer Max krafter ifrån? Varför drömmer hon om en tornado som förstör staden? Vart har den försvunna kvinnan, vars ansikte finns upptejpat på lappar över hela skolan, tagit vägen?

Svaren låter vänta på sig, men är antagligen oviktiga i det stora hela. Dontnods historia handlar inte om knasiga och typiska tv-spelsklichéer – utan om relationer. Den handlar om hur det är att vara ung och tafatt och försöka hitta sin plats i världen. Om hur svårt det är att verkligen förstå andra människor och deras problem. Om vänskap som rostar och vägen tillbaka.

Vägen framåt, å sin sida, må vara osäker. Men man behöver inte vara någon Nostradamus för att redan nu slå fast att ”Life is strange” är ett av årets varmaste och viktigaste spel.