Avslappnande solsemester
Uppdaterad 2014-10-03 | Publicerad 2014-10-02
Forza horizon 2 vill få en att trivas till varje pris – och lyckas rätt bra med det
RACING Först undrar jag om jag verkligen lyckats ladda ner hela spelet.
Eller bara varannan bildruta.
Efter en månad av dagliga sessioner med det silkeslena ”Forza 5” borde man få ett achievement bara för att lyckas ställa om sig till ”Forza horizon 2:s” hackande, hostande framerate. Under min första halvtimme med spelet är ansiktet förvridet i den ena äcklade grimasen efter den andra inför det fasansfulla som utspelar sig på skärmen framför mig.
Plastigt pretentiöst
Och även när jag långsamt börjat vänja mig vid den halverade bilduppdateringen gör utvecklarna Playground Games sitt bästa för att få mig att släppa kontrollen och springa i motsatt riktning. Redan i introt, där en kvinnoröst stönar plattityder om att bli ett med ögonblicket till tonerna av solstänkt NRJ-pop, anar man att ”Forza horizon 2” kommer besitta samma djupsinne som en zonkad Summerburst-besökare.
Tack och lov är man snart för upptagen med att stänga av ljudet och doppa hela huvudet i buffén av bilar, spellägen och belöningar för att ta någon större notis om den plastigt pretentiösa inramningen. Medan ”Forza 5” är så konservativt att man får andnöd bjuder ”Horizon 2” på en öppen, glittrande spelvärld som ockuperar en remsa av Rivieran samt strösslats med utmaningar och hemligheter man tar sig an enligt självbetjäningsmodellen. Här finns rally-turneringar, dueller mot ”drivatars” från Xbox Live, ”bucket list”-sidouppdrag kopplade till specifika superbilar, samt vad som nästan blivit seriens signum: loppen mot skenande tåg och flygplan.
Levlar upp – utan att försöka
Parallellt med allt det här peppras man med små utmärkelser och xp-bonusar nästan vad man än gör. Man levlar upp utan att ens försöka. Och skulle man försöka låta bli att levla upp så skulle man göra det ändå. Spelet försöker inte ens låtsas att man åstadkommer någonting när det delar ut utmärkelser om man krockar (”wreckage”), om man nästan krockar (”trading paint”) och om man inte krockar (”clean racing”). Man känner hur hjärncellerna tickar ner i samma takt som erfarenhetspoängen tickar upp.
”Forza horizon”-spelen har positionerats som arkadbetonade spinoffs, men det är nog mest för att skrämma bort surmagade simulatorfans. Där ett klassiskt arkadspel handlar om skyhög svårighetsgrad och att hyvla hundradelar från varvtider så blir man i ”Forza horizon 2” så hårt curlad att man knappt behöver röra kontrollen för att ta sig vidare. Det är ett spel för spelare som vill kunna köra ut på en åker mitt i ett lopp utan att straffas och som vill bli belönade med fyrverkier när de passerar mållinjen.
Aldrig slut på extraliv
Däremot har Playground Games tack och lov lånat arkadspelens fjäderlätta verklighetsförankring: hur många gånger jag än voltar med min Ferrari 360 står den alltid nylackad på startlinjen en laddningsskärm senare. Det går att spola tillbaka tiden under ett lopp, men till skillnad från i ”Forza 5” slipper jag nöta sönder rewind-knappen bara för att jag då och då råkar nudda en motståndare i en kurva. I ”Forza horizon 2” får man aldrig slut på extraliv, hur mycket man än tabbar sig.
Risken är betydligt större att man får slut på superlativ att beskriva den sublima körkänslan med. Och den kommer väl till pass, för själva grafiken lyckas aldrig övertyga en om att det är framtidens ”Forza” man har framför sig. Förrän mörkret faller, och regnet med det. När kromen blir knottrig av regndroppar som tecknar tindrande konturer i natten är det lätt att förstå varför seriens fans bönat och bett om vädereffekter i evigheter. Och lika svårt att förstå varför Turn 10 vägrat hörsamma dem.
Utmanande – om man insisterar
Men hur mycket det än suger i magen när man dundrar fram som en furie med 20-tumsfälgar över åkrar och ängar och tulpanblomningar, och hur vackert det än kan se ut, så är det mest en trevlig bonus. ”Forza horizon 2” är mer än något annat en avslappnande solsemester från snåriga karriärlägen och simulatorkrav, där den öppna världen och dess belöningar hela tiden står i fokus snarare än loppen i sig. Det går att bli utmanad om man verkligen anstränger sig, gräva ner sig i skiten under huven och slå av alla assists för en mer klassiskt hårdnackad ”Forza”-upplevelse.
Men mest av allt vill ”Forza horizon 2” bara se till att man sjunker ner lite djupare i soffan, stänger av hjärnan och slutar räkna bildrutor.