Från hentai-chock – till feministiskt föredöme

Först ville man kräkas – men Hyrule warriors visar sig vara en imponerande spinoff

helskärm

ACTION När ”Hyrule warriors” utannonserades i december förra året hörde jag varningsklockorna ringa hela vägen från Nintendos högkvarter i Kyoto.

Att ens komma på tanken att para ”Zelda”-serien med den outsägligt trista hack ’n slash-såpan ”Dynasty warriors” lät som ett odiskutabelt tecken på mental sjukdom. Jag var rädd att ”Hyrule warriors” skulle stänka ner Link och Zelda med samma skit som Samus Aran dränktes i tack vare ”Metroid: Other M”. Inte minst eftersom det visade sig att Team Ninja, kretinerna som samarbetade med Nintendo på just ”Other M”, assisterat ”Dynasty warriors”-studion Omega Force under utvecklingen av ”Hyrule warriors”.

Såg ut som hentai

Och när Nintendo släppte de första bilderna på spelets kvinnliga skurk Cia ville jag bara kräkas. Det såg mer ut som något från en hentai-film än en karaktär från ”Zeldas” universum. Jag trodde aldrig att det skulle hända, men till slut hade alltså den vansinniga objektifiering som präglat spel som ”Dead or alive xtreme beach volleyball”, ”Soul calibur IV”  och ”Dragon’s crown” till slut letat sig in i ett ”Zelda”-spel.

I det läget var jag redo att sätta ett minus på ”Hyrule warriors” – innan jag ens spelat det. Men ända sedan det landade i mina händer har det klättrat upp längs betygsskalan i mach 3-hastighet.

Sinnessjuka mängder fiender

Anledningarna är – nästan – lika många som det sinnessjuka antalet fiender på banorna. Stridssystemet är intuitivt och underhållande, och det finns dessutom massvis av vapen (och därmed nya attacker och spelstilar) att låsa upp till alla karaktärer. Karaktärer som i sig är precis lika imponerande – inte minst faktumet att merparten faktiskt är kvinnor. Som tillåts vara supercoola utan att objektifieras sönder.

Cia är ett generande snedsteg den kavalkad av tuffa och egensinniga kvinnliga karaktärer som dominerar resten av spelet. Midna, Sheik, Agitha, Fi, Zelda, Ruto – och så den samurajsvala Impa med sitt enorma världsförstörarsvärd.

Enormt nöje

Att ta över fiendefort, desarmera bombchus och försöka besegra klassiska ”Zelda”-bossar som King Dodongo och Gohma – på en och samma gång – med dessa slagskämpar är ett enormt nöje.

Och ännu roligare blir det när man ger sig i kast med ”Hyrule warriors” sekundära spelläge: Adventure Mode. Här rör man sig på originalkartan från ”The legend of Zelda” samtidigt som man tar sig an strider med särskilda segervillkor – som att spöa trehundra skelettkrigare på tio minuter. Utforskandet är direkt kopplat till ens prestationer i de olika uppdragen. Får man ett bra betyg öppnar man upp fler av de intilliggande skärmarna på kartan. Upplägget är med andra ord lika smart som det är charmigt.

Snyggt och intensivt

Detsamma skulle kunna sägas om ”Hyrule warriors” som helhet. Det är ett snyggt och intensivt actionspel som svämmar över av ”Zelda”-blinkningar och som stundtals briljerar med sina spelsystem.

Det är talande för Nintendos storhet att de kan oroa mig som ingen annan – men i slutändan också roa mig som ingen annan.