”Resident evil” till havs är inget haveri

Nya versionen av Revelations är tillräckligt bra för att väga upp bristerna

ACTION Om jag kisar kan jag nästan se herrgården.

I själva verket befinner jag mig på en gigantisk lyxkryssare som driver omkring på Medelhavet. Men i dess innanmäte döljer sig vidsträckta trappor med heltäckningsmattor, mörka rum med dammiga sängar, ett dunkelt bibliotek – och ett hemligt laboratorium.

Det enda som faktiskt inte återfinns i ”Resident evil: Revelations” är zombierna.

Jävlas med fansen

Men ”Revelations” är tillräckligt bra för att kunna kompensera den förlusten. Utforskandet av spökskeppet Queen Zenobia är klaustrofobiskt och stämningsfullt. När vinden blåser in genom en krossad fönsterruta rusar plötsligt pulsen och när jag träder in i en festsal där golvet täcks av dimma håller jag krampaktigt i kontrollen. Capcom vet hur man bygger atmosfär med subtila medel.

Men tyvärr vet Capcom också hur man jävlas med survival horror-fans. ”Revelations” har nämligen tydliga likheter med det fullständiga haveri som är

.

Tvära kast

Handlingen pendlar mellan charmigt lågintensiv b-film och barock blockbuster, och klipper friskt mellan båten och andra omgivningar där diverse töntiga karaktärer avlivar monster så nonchalant att man kan tro att de klipper gräs. Alla dessa actionavbrott är monotona och meningslösa, och karaktärsdesignen lika pueril som monsterdesignen är steril.

Varje gång ”Revelations” återvänder till den krypande skräcken ombord på Queen Zenobia drar jag paradoxalt nog en suck av lättnad. Spelet saktar ner, den omsorgsfullt gestaltade miljödesignen återtar huvudrollen, bisarra dörrpussel som involverar vägandet av casinomarker tillåts återigen ta plats – samtidigt som det ges utrymme för rollfigurer med sant megalomana manér att hålla älskvärt fåniga tal om hur de ska ta över världen.

En dag kanske Capcom inser att ”Resident evil” inte behöver vara mer än så för att vinna tillbaka våra hjärtan.

Jonas Högberg