Atmosfär som saknar motstycke
Publicerad 2013-05-14
Metro: Last light är mer försiktigt än sin föregångare – men bränner ändå till
FPS Vi sitter alla på det sista tåget hem.
En plufsig, flintskallig man i övre medelåldern har slagit sig ner på en stol. Han har solglasögon på sig och ett dragspel i famnen.
Mina medpassagerare hälsar honom med entusiastiska tillrop. När han drar igång en erbarmlig melodi på sitt dragspel passar jag på att vända mig om och granska hans publik. Ärrade, fårade och smutsiga ansikten, lager på lager av erfarenheter och berättelser som blottas. Öppna böcker, livshistorier skrivna med versaler.
Mannen avslutar sitt framträdande. Ridån faller. Och människorna i den lilla improviserade teatern väntar ivrigt på nästa nummer i kvällens varietéföreställning.
Vi sitter alla på det sista tåget hem. Men tåget står still och har gjort det i mer än två decennier.
Oförglömliga ögonblick
”Metro: Last light” är, liksom sin föregångare, ett av de mest atmosfäriska och detaljrika spel jag upplevt. Den postapokalyptiska fresk som 4A Games målat upp saknar motstycke – närvarokänslan är stundtals så påtaglig att jag helt förlorar mig i spelets nycker och nyanser. Oförglömliga ögonblicksbilder passerar revy i parti och minut.
Jag ser en man som sitter på sitt rum och lyssnar på musik i sina hörlurar. Runt omkring honom står flera snabbmatskorgar fyllda till bredden av kassettband.
Jag ser en metrostation vars invånare byggt om tunnelbanevagnar till nya hem, där vackert skurna flygplan av trä samsas med antika leksaker på golvet.
Jag ser en kvinna som står och skär upp dagens fångst: en muterad jätteräka i samma storlek som hon själv.
Jag ser också minnen. Barn som skrattar och stojar på en lekplats samma dag som bomberna föll.
Staden är en varelse i sig
När Artyom, spelets hjälte, rör sig på den radioaktiva ytan kommer nämligen det förflutna tillbaka till honom i form av en paranormal chockvåg. Och det är det här som är ”Metro: Last lights” stora styrka – balansen och kontrasten mellan mardrömslik verklighet och övernaturliga visioner. Det är inte för inte som den vandrande mystikern Khan beskriver metron som en levande varelse.
Jag hade gärna sett mer av denna dunkelhet. Spelet har tyvärr inte riktigt samma säregna tonträff som ”Metro 2033” hade – ukrainska 4A Games har istället anpassat sig till den västerländska marknaden och bland annat inkluderat bröliga bossar och bara bröst. Jag hade helst sluppit bådadera.
Handlingen är dessutom mer jordnära. Moskva-metrons olika fraktioner är på randen till fullskaligt krig och det är upp till Artyom att agera våldsam fredsmäklare. Det innebär ännu en tempostark och snyggt varierad odyssé genom spindelvävstäckta tunnlar, vattenfyllda stationer och monsterinfesterade träsk. Actionmomenten är solida, men det är när man smyger fram längs de strålningsdrabbade, demolerade gatorna som spelet verkligen bränner till.
Nervkittlande skärseld
Den ständiga jakten på nya filter till gasmasken är nervkittlande – inte minst när man hör Artyoms väsande andning och ser maskens spruckna glas imma igen. Här, mer än någon annanstans, känner jag hur jag ledsagas av döden genom min egen lilla skärseld.
Det är också här som jag börjar känna ett släktskap med Moskva-metrons invånare. De som blev kvar när världen gick under och mänskligheten dog ut. De som härdat ut mot alla odds. De som vägrat ge upp.
Vi sitter alla på det sista tåget hem.
Men jag som faktiskt kan kliva av när som helst vill aldrig att resan ska ta slut.
Jonas Högberg