Lego-humorn faller platt
Publicerad 2013-03-20
Singleplayer-spelet Lego City undercover är en fattig upplevelse
ACTIONÄVENTYR Det fanns en tid då legoklossar var just det – anonyma byggstenar som stimulerade ens inre arkitekt. Den enda egentliga gränsen för vad man kunde bygga var ens egen fantasi. Idag kommer rymdskepp och slott i färdiga kit där varje kloss har sin specifika plats. Paketen med vanliga bitar kallas istället ”fantasihink”. Könsneutraliteten har fått ta stryk med sminkade tjejklossar – som i sin tur ingår i rosa café-, stall-, lekhus- och prinsess-set. Killklossarna kopplas istället till stereotypa mansyrken som brandmän, byggarbetare, lastbilchaufförer och poliser.
Ekar tomt
Lego passar perfekt in i spelbranschen – som är väldigt duktig på att dra en tydlig gräns mellan vanliga spel och ”flickspel”. Vad som hittills räddat serien har varit Traveller’s Tales val att återberätta storfilmer som ”Star wars”, ”Harry Potter”, ”Indiana Jones” och ”Sagan om ringen” – där karaktärer och manus redan är färdigskrivna.
Det är först med ”Lego City undercover” som vi får reda på vad utvecklarna egentligen går för när de står på egna ben. Dessvärre ekar deras egna fantasihink tom. Tidigare har det visserligen charmiga i att se sina gamla favoritfilmer tolkas om med hjälp av ens favoritleksak gjort spelen ganska linjära och förutsägbara. I ”Undercover” är upplägget istället skamligt likt det i ”Grand theft auto” – man har en hel stad att utforska, både till fots och med bil. Problemet är bara att man tvingas göra det solo. Flerspelarläget, som alltid varit bland det bästa med Lego-serien, har plockats bort helt samtidigt som den enorma potentialen till ett bra online-läge ignorerats. Saknaden av sällskap håller i sig genom hela spelet, vilket gör upplevelsen mycket fattigare.
Stundtals olidligt
Ensamheten är däremot inte det som gör spelet stundtals olidligt. Istället är det den smaklösa, desperata och iq-befriade slapstickhumorn som frambringar fler suckar än fniss. Syftet är att vinna över både vuxna och barn. Men trots sina populärkulturella referenser till bland annat ”The dark knight” och ”Sherlock Holmes” faller skämt efter skämt platt. Humorn sopar saker som våld, vårdslöshet och könsuppdelning under mattan. Som polisen Chase McCain får man göra vad som helst i trafiken och mot civilbefolkningen – och komma undan med det. Liknande brott som i den brutala ”GTA”-serien ändå medför konsekvenser. Spelets uppdelning mellan könen både infriar och motbevisar mina misstankar. Det hela vänds upp och ned när många killar går under kategorin ”dum blondin” och tjejer står för intelligens. Ändå reduceras majoriteten av kvinnorna till snygga utseenden som på sin höjd stöttar de handlingsdrivande manliga rättsskiparna.
Fyllt av variation
”Lego City undercover” har dock några styrkor. Den fiktiva storstaden är fylld av varierade spelmoment, miljöskiften och uppdrag att ta itu med. Gamepaden kommer för en gångs skull väl till pass, till skillnad från i många andra Wii U-spel. Den används som karta, målvisare, scanner och videochattfönster. Det gör att man interagerar med spelet på en helt ny nivå – ett samspel mellan spelare och kontroll som Nintendo själva haft svårt att få till. Det samt idén om att göra en lightversion av ett blodigt vuxenspel gör ”Undercover” välkommet. Men slutresultatet i detta fall bevisar att Traveller's Tales har svårt att jobba med annat än filmlicenser – och att de gör bäst i att hålla sig till färdiga popkultur-set.
Kerstin Alex