Påtagligt hora och madonna-komplex
Uppdaterad 2012-12-20 | Publicerad 2012-12-05
Irriterande sexism – i Hitman: Absolution
ACTION Lönnmördarna som är utklädda till latexdraperade ”strippnunnor” är bara en del av problemet.
Men visst är det lätt att fastna där. I den erbarmliga kvinnosynen och det extrema hora och madonna-komplexet IO Interactive tycks lida av, förkroppsligat av dessa ”strippnunnor”. Antingen är kvinnorna i ”Hitman: Absolution” väna och oskyldiga, eller så har de jättebröst och är jättefarliga.
Kvinnorna är dock, som sagt, bara en del av problemet. Det andra könet har inte mycket att hurra över heller. Feta, hålögda män som mördar, hånar, svinar och skrattar sig fördärvade står på menyn. Och så mitt i alltihopa Agent 47, renrakad på såväl hår som personlighet.
Märklig bandesign
Tro inte att det går att finna någon tröst i storyn – den är nämligen karaktärsbaserad. Den tunna, tunna tråd som håller ihop det hela rör en mycket speciell ung kvinna som kidnappas än hit och än dit. Därutöver går i princip samtliga mellansekvenser ut på att någon säger eller gör något vidrigt. Det finns knappt något narrativ – och verkligen inte någon karaktärsutveckling. Bunta ihop alla medverkande och allt jag ser är en medeltida pöbel som står och spottar och skriker.
Om de får plats, det vill säga. Banorna i ”Hitman: Absolution” är märkligt små och kompakta, inte alls som tidigare spel i serien. Det har fört med sig ett betydligt mer regisserat upplägg där vägen fram till måltavlan väl ofta är tydligt utstakad. Ett visst mått av valfrihet finns dock fortfarande kvar, och under vissa uppdrag bränner det till rejält. Som när jag ska fånga lyteskomikinslaget Lenny the Limp och får användning för en gasspis, en billyft och en frisörsförklädnad på olika spännande sätt. Eller när jag utklädd till fågelskrämma lyckas överfalla en av latexlönnmördarna på ett masjfält.
Förlorat sin identitet
Där och då är ”Hitman: Absolution” som bäst: när det erbjuder en bred uppsättning uppfinningsrika sätt att ta någon av daga, när det tvingar en att stanna upp och iaktta sin omgivning, när man inser att bandesignen är lika vass som pianotråden i Agent 47s händer. När det är ”Hitman”, helt enkelt.
Tyvärr händer det inte så ofta som jag hade velat. Det märks att det kommersiella misslyckandet med
har satt sina spår hos IO Interactive – det här spelet har designats med den stora massan i första hand, ”Hitman”-fansen i andra. Något som inte minst märks i det stora antalet vapen som ligger utspridda över banorna och som uppmanar till hjärndött skjutande.
Och där har vi ännu en del av problemet. En gång i tiden kallades Agent 47 för ”the silent assassin”. Nu är han lika högljudd som alla andra.
Jonas Högberg