Ger OS-grenarna en ny dimension

Segas OS-spel låter oss slippa Nintendo-tumme

SPORT Vissa verk föds i motvind.

Spel som behandlar olympiska spel har av tradition haft det oerhört tufft att hitta en publik, slå igenom i mediebruset och – framför allt – undvika att sågas sönder och samman av hänsynslösa recensenter.

Det blir lätt så när nostalgi står i vägen i form av en 24 år gammal måttstock.

Och anledningen till att vi – eller jag – fortfarande jämför nya OS spel med ”Track & field 2” till Nes är inte bara för chansen till en promenad längs minnenas allé – det har ju i ärlighetens namn inte hänt särskilt mycket sedan dess.

Inte bara hamra som en dåre

”London 2012” både bevisar och motbevisar den tesen. Till en början är det inte mycket som skiljer grenar som tresteg, frisim och häcklöpning åt, men snart uppenbaras en viktig skillnad.

Sega har tänkt till. Gett de här grenarna en helt ny dimension. Numera ska man istället för att hamra som en dåre på knapparna trycka metodiskt och hålla uppe en mätare mellan två skiljepunkter. En både skönare och mer skicklighetskrävande lösning än det vansinne som så ofta resulterade i en kronisk Nintendo-tumme på 80-talet.

Rejält utspätt

Och om man bortser från att Sega spätt ut sitt spel rejält (flera olika distanser i sprint och simning) finns det en hel del sköna grenar. Som pistolskytte (skjuta supersnabbt på flera måltavlor), volleyboll och diskuskastande. Pingisen är visserligen värdelös (saknar helt dynamik), men på det stora hela innehåller ”London 2012” en fin samling sporter.

Det kanske inte är en ny måttstock, men det är definitivt en påminnelse om att det är dags att kassera den gamla.

Jonas Högberg