Crisis core: Final fantasy VII

Alfred Holmgren

Visar prov på nytänkande och nostalgi

Fan service? Prova public service.

Det är svårt att hitta en gamer som inte spelat, inte älskat ”Final fantasy VII”.

Square Enix största problem med spinoff-sviten ”Compilation of Final fantasy VII”, som duschat smaklökarna i väntan på en eventuell remake, är också hur de ska förhålla sig till tio miljoner olika minnesbilder av det lågupplösta fossilet till originalspel.

Man kunde önska att de valt att följa en annan väg än den som datoranimerade långfilmen ”Advent children” plöjde upp. ”Crisis core” fortsätter i samma andefattiga anda – identitetslösa pretty boys som dränker varandra i eldbollar och dålig poesi, ylande elgitarrer samt dialoger med samma snärt och elegans som en Babelfish-översättning.

Samtidigt visar det prov på lika delar nytänkande och nostalgi. Utöver ett snabbfotat stridssystem och rika uppgraderingsmöjligheter väljer ”Crisis core” en elegant rutt genom den schweizerost som är ”Final fantasy VII:s” backstory. Livsöden och skeenden som aldrig utforskades färdigt i originalspelet växer här så de knakar, trots att de alltför ofta skyms av ett karaktärsgalleri som agerar lika naturligt avslappnat som vaxdockorna på Madame Tussauds.

Om något visar ”Crisis core” att det inte räcker att krafsa loss barken för att nå in till ett spels hjärta. Och att det aldrig kommer hindra Square Enix från att försöka så länge generation VII fortsätter hungra efter det där spelet som ska bringa deras barndomsminnen till liv igen.