Vackert nervig start på ”Final fantasy XV”

Första timmen av Square Enix efterlängtade jätterollspel bådar gott

ROLLSPEL Jag vill kunna tro igen.

På ”Final fantasy”. På att serien fortfarande kan leverera utomvärldslig dramatik i Wagner-klass. På att det verkligen är den slutgiltiga fantasin, det sista äventyret, rollspelet som ska överträffa alla andra.

Det är, minst sagt, mycket begärt. Men Square Enix har lagt de här förväntningarna på sina egna axlar. Om inte genom seriens blotta titel så tack vare klassiker som ”Final fantasy VI” och ”VII”. Spel som över en natt höjde ribban för hela mediet, från grafik till musik till berättande.

Blygsam början

Det är dock svårt att våga förvänta sig lika mycket av ”Final fantasy XV”. De senaste delarna i serien (om man inte räknar onlinespelet ”Final fantasy XIV”) har varit märkligt oinspirerade och schizofrena. Del femton började också sin bana blygsamt, tänkt att bli ännu en spinoff till ”Final fantasy XIII”. Det blir inte mer lovande av att regissören Tetsuya Nomura lämnade projektet ifjol, efter nästan ett decennium vid rodret.

Demot som släpps tillsammans med nyversionen av ”Final fantasy type-0” den 20 mars är Square Enix första riktiga chans att trumfa alla tvivlare. Och av den första speltimmen att döma är det inte uteslutet att de kommer lyckas.

Påminner om ”Kingdom hearts”

I demots inledande scen väcks protagonisten Noctis och hans tre svartklädda emokompisar av ett mobiltelefonlarm. Deras strömlinjeformade vrålåk till bil har gått sönder och för att kunna samla ihop pengar till reparationen måste de ge sig ut i ett förhistoriskt landskap och slakta dinosaurieliknande monster mot betalning.

Den avhoppade Tetsuya Nomuras inblandning märks omedelbart, men det är inte karaktärerna eller världsbygget som vittnar om den 44-årige regissörens varsamma handlag – utan stridssystemet. ”Kingdom hearts”-skaparen har anammat samma sorts actionladdade strider i ”Final fantasy XV”, men satsat mer på blockeringar, pareringar och undanmanövrar. Det går till och med att teleportera sig upp i telefonmaster och andra avlägsna objekt ifall man behöver ta en paus från stridigheterna. Noctis attacker skiljer sig dessutom åt beroende på avståndet till fienden – ett intressant grepp som möjligen kan skänka sammandrabbningarna en taktisk dimension.

Fullständig kalabalik

Och här finns fler överraskningar än så. När jag ger mig in i min andra strid mot ett par magra hyenor dyker en arméhelikopter upp och släpper av ett dussin soldater som kastar sig över mig. Kalabaliken är så fullständig att jag inte kan låta bli att skratta rakt ut. Öppna spelvärldar brukar sällan vara särskilt dynamiska – förhoppningsvis är det här en indikation på Square Enix vilja att skapa nerv i utforskandet.

Omgivningarna är dessutom vackra, om än inte grafiskt överväldigande, och länge känns ”Final fantasy XV” som en uppdaterad version av det briljanta ”Xenoblade chronicles” med sina stilla vattendrag och välvda klippformationer. I takt med att jag rör mig djupare in i den dimmiga skogen märks en mer europeisk stil, trolsk, närmast bauersk.

Betyder denna korta aptitretare att det finns skäl att se fram emot spelet? Onekligen.

Om det är tillräckligt för att övertyga mig om att serien är tillbaka på rätt spår? Knappast.

Men Square Enix har fortfarande ett drygt år på sig att väcka min tro igen.