Multiplayer ut i fingerspetsarna

Halo-skaparna Bungies nya spel Destiny har enorma förväntningar att leva upp till

FPS Deras budget skulle kunna få vissa länders statskassor att framstå som en veckopeng.

Och deras försäljningskrav som ett rent hot.

När den firade ”Halo”-studion Bungies skilsmässa från Microsoft var ett faktum fanns utgivarjätten Activision Blizzard där och kunde trösta – genom att teckna ett tioårigt avtal om att få ge ut deras kommande spel. Men ambitionerna stannade inte där. Enligt uppgift har de öronmärkt så mycket som 500 miljoner dollar för utvecklingen och marknadsföringen av nya spelserien ”Destiny”. Och anledningen till att de vågat göra det är enklare än ett pussel med två bitar: det är en investering som kommer att betala tillbaka sig, lika säkert som att Activision kommer att se rött om den inte gör det.

Vi har ju betalat många hundra miljoner dollar för det här spelet förut.

Känns som nytt ”Halo”

För om alfaversionen av ”Destiny” skvallrar om någonting så är det att nästa ”Halo” inte heter ”Halo 5”, utan just ”Destiny”.  Det plockar upp stafettpinnen exakt där Bungie lämnade den vid lanseringen av 2010 års ”Halo: Reach” – spelet som fokuserade på att erbjuda konsolvärldens bästa multiplayer-shooter, samt inte fokuserade på att erbjuda konsolvärldens bästa berättande.

Men det räcker inte med att beskriva deras nya spel i termer som ”ökat multiplayerfokus”. ”Destiny” är multiplayer ända ut i de pansarbeklädda fingerspetsarna. Här är det traditionella tänket med tydligt uppdelade kampanj- och onlinedelar som bortblåst. Allt innehåll existerar parallellt i det fiktiva universum Bungie ägnat de senaste fyra åren åt att bygga upp: ett solsystem i brand där återstoden av mänskligheten försvarar sin sista utpost, The Tower, mot aliens som både ser ut och beter sig som Master Chiefs gamla antagonister.

Som en ”WoW”-metropol

Det är härifrån alla äventyr i ”Destiny” utgår – från en stad lika full av försäljare, kistor och uppdragsgivare som vilken ”World of Warcraft”-metropol som helst. Och lika uppenbart designad som en mötesplats att visa upp sina nya rustningsdelar på eller hitta nya medlemmar till sitt fireteam på. Det är nämligen så vi kommer att spela ”Halo” – förlåt, ”Destiny” – från och med nu: tillsammans med andra, hela tiden och överallt.

Spelarna kommer att kunna göra upp med varandra i särskilda arenor, utforska världen eller bara umgås, utöver de vanliga story-uppdragen. Och de kommer att göra det i en och samma värld.

Tjockt mmo-lager

Kärnan under detta redigt tjocka mmo-lager är en actionupplevelse som, med förhållandevis magert alfa-kött på benen, bara kan beskrivas som rätt rolig, samt rätt lovande. Kontrollen är lika snortajt som i ”Halo”, och av det fåtal uppdrag vi fått testa att döma ser ”Destiny” ut att bjuda på hyfsat intressanta banor där man sömlöst rör sig mellan att skjuta äckliga rymdkräk i mörka korridorer, åka svävarmotorcykel över vackra vidder och slåss mot utomjordiska magiker i gamla övergivna ryska rymdstationer. Till detta får vi samma välkomponerade soppa kokad på granater, energisköldar och tunga närdstridsattacker som gjorde ”Halo” till ett av världens mest spelade spel. Men med en extra nypa ”Borderlands”-loot och -statistik som så klart drar upp beroendefaktorn ytterligare några snäpp.

Men visst kan man skönja en del smolk också, bortom den blankpolerade spelmekaniken.

Dinklage gör bort sig

Manuset verkar förstås lika ruttet som alltid. Det tycks mest handla om att mänskligheten måste försvara sig från utomjordingar genom att levla, skjuta och åka rymdskepp. Under det korta smakprov som erbjuds i alfan gör Bungie inga ansatser att markera att man kommer att axla rollen som goda historieberättare den här gången heller.

Eller ens goda rolltillsättare.

Peter Dinklage, den kortväxte skådespelare som tornat upp sig över resten av ”Game of thrones”-ensemblen på tv de senaste åren, gör ett pinsamt oengagerande jobb som rösten till Ghost – en dator-ai som följer spelarnas minsta steg. Dåligt levererade repliker som ”That wizard came from the moon!” har redan gett upphov till ”roliga” meme-tröjor som säljer som smör i Bungies webbshop. Och det här fenomenet har redan gett upphov till känslan av att jag kommer att vilja hålla mig så långt borta från ”Destinys” story som jag bara kan.

Potentiellt genidrag

Men trots att det inte på något sätt verkar bli ett revolutionerande spel i detta, och ett par andra, avseenden kan man inte undvika att ryckas med av dess övergripande design. Att Master Chief fått lämna plats för karaktärer som spelarna själva får utrusta med både namn, förmågor och utrustning kan vara ett genidrag. Att låta spelarnas egna berättelser täppa till de svarta hålen i Bungies patenterat dåliga diton är det definitivt. Att vi dessutom får en spelvärld som ser ut att kunna erbjuda en långt mer dynamisk kontext än gemene actionspels kan mycket väl cementera Bungies fortsatta regeringsmakt i genren.

Huruvida spelarna ställer sig på deras, och ”Destinys”, sida i höst återstår att se. Men Bungie har 500 miljoner dollar i ryggen som talar för det.

Och lika många knivar mot strupen.

Jakob Svärd