Suger in spelaren i en helt annan värld
Uppdaterad 2012-07-06 | Publicerad 2011-05-22
LA noire får en att lämna verkligheten bakom sig
ÄVENTYR Om noirfilmer ska liknas vid något så är de som drömmar. Liksom i drömvärlden är noirfilmen uppbyggd på arketyper med tydliga betydelser snarare än mångfacetterade karaktärer, och liknelsen kan även användas på sättet de berättas: de vinda, onaturliga vinklarna, det överdrivna spelet med skuggor, de tvära kasten mellan matiné och mardröm.
Skyhöga produktionsvärden
När ”LA noire” är som bäst lyckas det precis med det – att suga in en i en värld med egna premisser som man accepterar och omfamnar och får en att glömma verkligheten runtom. Hjärnans veck fylls med mentala anteckningar om namn, platser, motiv, adresser i det minutiöst uppbyggda Los Angeles 1947.
Trots att det är en genre som kommer så lastad med definitioner, förbestämda regler och en rik historia så är Rockstar, tvärtemot sin vana, oväntat återhållsamma med blinkningar till traditionen. Det finns något väldigt befriande med det – att man slipper ett rörigt fält av pastischer och hyllningar, och istället låter spelets story stå på egna ben, låter de skyhöga produktionsvärdena tala hypnotiskt för sig själva.
Drömfabriken
Och för ett företag som Rockstar, som aldrig tycks tröttna på att utforska den amerikanska drömmen – och i synnerhet diskrepansen mellan den och den kalla verkligheten – så är efterkrigstidens Los Angeles den kanske mest passande scenen av dem alla. Drömfabriken har precis hostat igång på allvar, alla kan bli upptäckta, reklambranschen har med kärnfamiljen som symbol börjat väva bilden av lycka, karriär och prefabhus i förorten.
Den drömmen spricker sedan upp i samma takt som den om ”LA noire”.
Självspelande piano
Istället för ”GTA”-spelens dragkampsdynamik i berättartempot så radas här det ena uppdraget upp efter det andra utan tid att smälta dem. Man mattas ut av långa vittnesbörder, en myriad av namn, det otympliga bevissystemet. Att kontrollerna dessutom är helt och hållet intuitiva gör att de överdrivet många jaktscenerna mest går ut på att hålla en knapp intryckt. Jakten på ledtrådar vid brottsplatserna är den gamla skolans pixeljagande fast uppdaterat till felsökande med styrspaken.
När ”LA noire”-illusionen brister då och då så är det inte mer interaktivt än ett självspelande piano. Med en melodi vars beståndsdelar man känner igen rätt snart.
Därför snackar alla om ”LA noire”
Ansiktsanimationerna. Genom ny teknik fångas varje liten rörelse i spelkaraktärernas ansikten. Det råder till exempel inget tvivel om att det är ”Mad men”-skådisen Aaron Staton som spelar huvudrollen i ”LA noire”.
Staden. Rockstar är berömda för sina sprudlande digitala städer. Med hjälp av 180 000 foton har de återskapat Los Angeles 1947 – före motorvägar och smog blev stadens starkaste karaktärsdrag.
På rätt sida av lagen. Den gemensamma nämnaren för hjältar i Rockstar-spel är att de är kriminella, efterlysta och jagade. Här har polisen Cole Phelps huvudrollen.
Tempot. ”LA noire” handlar mer om att finkamma brottsplatser och förhöra misstänkta än om våldsamma biljakter.
Festival-spelet. För första gången fick ett tv-spel plats på ansedda filmfestivalen Tribeca. ”Det är en ny sorts historieberättande som är både film, spel och helt ny sfär av berättelse, interaktivitet och inlevelse”, sa festivalgeneralen Geoff Gilmore om ”LA noire”.
Följ Spela!
Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?
Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.
Kristofer Ahlström