Dyster framtid

Alfred Holmgren

Dead space vänder förutsägbarhet till ett vapen

Det marknadsförs som ett skräckspel.

Men ingen kommer bli ihjälskrämd av ”Dead space”.

Förutom dess konkurrenter.

Den scifi som träffar hårdast är den som förvandlar rymden till ett bläcksvart hav där spillror av människoöden driver runt utan mål och riktning. Där mänskligheten trots flera hundra år av försprång är oförmögen att läka de sår och brister vi ser i oss själva idag.

”Dead space” målar upp en ännu dystrare bild av framtiden. Här återstår inget annat av mänskligheten än desperation, girighet och fanatism. Likt kringflackande parasiter krossar man hela planeter som om de vore valnötter för att fylla på sina uttorkade naturtillgångar.

Planetspräckarskeppet USG Ishimura är ett svävande monument över mänsklighetens ingenjörskonst, och samtidigt en stor, hotfull påminnelse om dess korruption och religiösa fundamentalism. När ingenjören Isaac Clarke kommer dit för att undersöka ett kommunikationsavbrott kliver han rakt in i ett mekaniskt helvete av hispiga varningslampor och gnisslande maskiner, befolkat av monstruösa mutationer – eller ”frälsare”, beroende på vem man frågar. Isaac tvingas beväpna sig med vad han kommer över – plasmasvetsar, fjärrstyrda industriella sågar – för att överleva. Mellan honom och friheten står en fiende som aldrig sover, som närsomhelst kan anfalla från vilka riktningar som helst, som improviserar fram ett nytt attackmönster när man skjutit av honom ett par lemmar.

”Dead space” är inget originellt spel. I förhandsrapporter har det framstått som en knappt livsduglig best av inavlade spelidéer och klyschiga berättargrepp. Egentligen borde det inte ha kunnat bli mer än ett tidigt offer för branschens traditionsenliga midvinterblot, då alla spelhus släpper ut sina största titlar på marknaden samtidigt.

Men ”Dead space” monterar ner kritiken med samma precision som Isaac Clarke reducerar sina fiender till blödande bröstkorgar. Vattentäta spelmoment fogas ihop med beprövade belöningssystem och en inramning som ser ut att komma från en framtida konsolgeneration. ”Dead space” tar klyschor och gör dem till sina egna, det vänder förutsägbarhet till ett vapen.

Men den verkliga storheten sitter i hopplösheten. Att man vet att det inte finns något att slåss för till att börja med. Att även om man överlever så är det bara en tidsfråga innan de sista resterna av mänskligheten drunknar i den kalla, döda rymden.