”Jag trodde att jag skulle gå under”

Publicerad 2014-08-19

Skådespelaren Cecilia Forss om att leva med stress

Hon sminkade sig och grät samtidigt.

Han brakade ihop i mataffären.

Mitt i framgångsruset kraschade skådespelaren Cecilia Forss och regissören Paul Jerndal.

Nu bryter de tystnaden – och uppmanar andra att göra likadant.

Det hände när hon minst anade det, precis när allt gick som bäst.

Cecilia Forss, 29, hade slagit igenom. Hon fick jobberbjudanden och förberedde sig på lyckorus. Istället kom ångesten.

– Det var en sådan stress i kroppen. Jag trodde att jag skulle gå under och ville bara bort, säger Cecilia Forss.

Stressen trappades upp.

Det som hände i dånet av framgång hade aldrig hänt henne tidigare. Cecilia Forss kände det som om ”någonting elakt” tagit över hennes kropp.

”Tårarna bara vällde”

Först förstod hon inte. Sedan kom domen: hög stresspåläggning hade utvecklats till panikångest och torgskräck. Hon fick yrsel, svårigheter med att se, äta och vaknade mitt i natten med hjärtklappning.

– Jag sminkade mig, och tårarna bara vällde fram. Jag försökte torka bort dem och intala mig att jag hade gråtit klart, men det bara fortsatte. Det var ett tydligt tecken på att min insida och utsida hade noll samklang, säger Cecilia Forss.

Fyra år efter att hon gråter framför spegeln, står regissören och tv-producenten Paul Jerndal, 35, framför en hylla i mataffären. Han tittar på varorna, men hajar inte. Det flimrar och han känner sig lamslagen.

Paul Jerndal har gått in i väggen, men förstår, liksom Cecilia Forss, inte vad som händer med kroppen.

– Det fanns inte en droppe energi kvar. Jag vaknade efter att ha sovit i tolv timmar. Gick upp, käkade lite fil, och gick och lade mig igen, säger han.

Tappade kontrollen

Det hände efter en rad mastodontprojekt. Direktsända tv-galor för miljonpublik, arbete som kreativ chef och ett ansvar för att alla inblandade gjorde sitt jobb, och mådde bra.

– Jag lät mitt fokus på andra styra så mycket att jag tappade kontrollen över min kropp. Som i filmen ”Gravity” när Sandra Bullock bara faller ut i rymden. Den känslan av hjälplöshet, säger Paul Jerndal.

Ångesten kröp under skinnet på både Cecilia Forss och Paul Jerndal. Jobben, som skulle vara så roliga, blev ett illamående.

– Jag var livrädd över tanken att inte kunna prestera längre. Jag kände så mycket skam kring det, vilket gjorde att det tog alldeles för lång tid innan jag vågade berätta om det för någon i min närhet, säger Cecilia Forss.

Nu vill skådespelaren och regissören slå tillbaka på skammen. För det var när de berättade om ångesten som allting vände.

– Räddningen var terapi, där fick jag ett namn på mitt mående och verktyg att hantera mina rädslor. Nu mår jag bra igen och ser den perioden som en nyttig erfarenhet som har gjort mig till en mer hel människa på alla plan. säger Cecilia Forss.

”Vi lever i en prestationstid”

Paul Jerndal gjorde filmen ”Indigo” för att sortera sitt inre efter kollapsen, och för att uppmana till samtal om ångest.

I filmen spelar Cecilia Forss den lyckade skådisen som snorgråter bakom stängda dörrar. I verkligheten tror hon att den ytliga lycka, som genomsyrar varje liten bit av livet, fäller oss.

– Vi lever i en prestationstid, där vi har skapat behov av att ständigt visa upp hur bra vi har det, hur fint vi bor eller hur duktiga vi är. Jag är själv en del av den här tiden men ställer mig ofta frågan "för vem gör jag det här?" Att ta sig tid till att lyssna inåt är inte alltid lätt men absolut en nödvändighet för att inte springa ifrån sig själv. Säger Cecilia Forss.

Ett samhällsproblem

Psykisk ohälsa har blivit ett samhällsproblem. ”Vår tids folksjukdom”. Botemedlet är samtal, tror hon och Paul Jerndal.

Prata för att våga släppa känslan av skam och otillräcklighet.

– Tänk att kunna stå vid kaffeautomaten på jobbet och berätta om sin ångest utan att bli dömd och behöva känna sig som en sämre människa, det kanske är nyckeln till att komma närmre sin inre lycka, säger Cecilia Forss.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln