Brutalt Foo Fighters kör över allt på Stadion
Publicerad 2011-06-23
till succébandet Foo Fighters
Foo Fighters gitarrlarm skjuter som en stenhård jumbojet över Stadion.
Men själv är Dave Grohl mjuk som en nallebjörn.
Kontrasten är helt omöjlig att inte älska.
Han studsar och springer. Vispar kalufsen över scenen. Han vrider och vänder på mellansnacksnormer och spontanskriver en låt om Pat Smears svenskflaggade Hagströmgitarr. Han skrattar och skämtar om allt ifrån att de sög som band för tio år sen till att presentera sin trummis som ”trummisen”.
Men framför allt lyser det i sångaren Dave Grohls ögon.
Så har han byggt succén med Foo Fighters och så möter han publiken på Stockholms Stadion – den största spelningen
i Sverige för bandet någonsin. Den okonstlade energin smittar redan när sångaren pixlas upp på storskärmarna.
Punkbrölande
Foo Fighters garageinspelade senaste album ”Wasting light” har tagit dem tillbaka till rockrötter och vridit stärkarna till elva. Upptakten till skivan blev bland annat ett exklusivt gig på Nalen i Stockholm. Där, inför 700 specialinbjudna, punkbrölade och spottade Seattle-combon frenetiskt fram allt det nyskrivna materialet som ingen hittills hade hört. Sen tog hitsen vid.
En orubblig maskin
I kväll är precis allt lika skränigt, som elchockat av senaste albumet. Dessutom pumpat med enorma mängder fler watt. Att nöja sig med att kalla rockmaskinen öronbedövande är som att antyda att Motörhead på sin höjd spelar elektriskt. Det dånar oavbrutet på arenan i två timmar.
Upplägget är mer klassiskt med de nya låtarna insprängda i Foo Fighters tunga hitkista. Men inte ens bandets mer återhållsamma material blir speciellt varsamt i kväll. Kanske luras något intro, men varje refräng kör över oss. Bandet mjölkar ur varje korn av dist ur riffen.
Men vi får inte en bedövande hård kväll utan mening. Den rått ramade repertoaren har fått Foo Fighters att låta tajtare och fullvuxet. Som om bandet alltid var menat att låta så här brutalt och primitivt. Det är så klart mest av allt Dave Grohls show men väggen av strängar – basisten Nate Mendel och gitarristerna Chris Shiflett och Pat Smear – bildar en orubblig maskin som sångaren kan luta sig på. Den och hans trummisavbild, Taylor Hawkins.
Det finns ett oförglömligt ögonblick i Foo Fighters dokumentär ”Back and forth”. Medan fyrverkerierna blommar ut över Wembley torkar Dave tårarna över jublet från 85 000 fans. Taylor stirrar nästan skräcklaget tagen mot publikmassan.
I samma film har sångaren just frågat hur fan hans band har kunnat bli så stort.
Svaret är enkelt
I kväll gör Dave Grohl samma sak – tackar de svenska fansen och frågar sig hur Foo Fighters kan stå här på Stadion, 16 år senare.
Men svaret är enkelt.
Det finns få om ens några rockfilurer där värmen lyser igenom så tydligt att det inte ens spelar någon roll att volymen, riffen och distdårskapen har grävt gigantiska katakomber i hörselgångarna.
Allt verkar rimligt ändå.
Foo Fighters
Konsert på Stockholms stadion.
Publik: Utsålt, 30 830 personer.
Längd: Två timmar.
Bäst: ”Best of you”. Allsången på, under och efter låten.
Sämst: Finalen haltar onödigt mycket i två annars urstarka timmar.
Fråga: Är det nu jag får tinnitus, till slut?