Manowars urspårning blir tragisk
Publicerad 2012-07-07
Det tar ungefär 40 minuter innan det händer. En tidsparad då kvartetten gör det den gör bäst, det vill säga spelar metal med väldigt mycket råg i ryggen och en himla massa, må jag ändå säga, stake.
Tar sin roll på allvar
Det är bra. I stycken likt ”Gates of Valhalla”, ”Sign of the hammer” och ”Kill with power” är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar låtar. Ett knippe ganska tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.
Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag korrekt.
Basisten stjäl showen
Där och då är det kört. En vattendelare mellan inkännande humor och det rent sorgliga. Det blir ett trumsolo innan basisten återigen stjäl allt scenljus – och håller ett anförande på stapplig svenska.
Herregud.
Vad är det här?