Borde sjunga på svenska i stället

Håkan Steen

till Lisa Miskovsky – ”Violent sky”

helskärm

POP Bra för att vara svenskt räcker inte längre.

Jo, om man sjunger på svenska, och gör det bra. Då behöver musiken möjligen inte i alla lägen vara superspeciell. För vi behöver pop på vårt eget språk, och språket i sig ger karaktär.

Länge gick det att odla en fin karriär på att sjunga för en uteslutande svensk publik på engelska, att vara det tillgängliga surrogatet till utländska stjärnor, men efter Robyn, Lykke Li, Redone, Max Martin, Swedish House Mafia, Peter Bjorn And John, Teddybears, The Knife och The Hives har man i dag inga ursäkter för att inte vara lika bra som sina internationella förebilder. Vi har slutat vara det isolerade landet uppe i norr.

Det är inte minst därför det blir svårt att omfamna Lisa Miskovskys fjärde album.

För multibegåvningen från Umeå har visserligen gjort en skiva som låter väldigt bra och modern. Tillsammans med Björn Yttling lyfter hon här in sin singer-songwriterpop i ett högst samtida klimat av svalt skimrande elektronik, med udda rytmer och infall, och en del av refrängerna bara väntar på att få flytta in i din radio.

Men det låter ändå aldrig som att det finns någon vision om att verkligen gå på tvären, utmana omvärldens föreställningar på allvar.

Det har varit så ganska ofta med Miskovskys musik. Alltid välskriven och snygg men lätt läte för trygg, sällan med ambitionen att verkligen skaka om.

På ”Fallingwater”, albumet hon skrev ihop med Jocke Berg från Kent, fanns det lovande ansatser. Förra plattan ”Changes”, som kretsade kring en uppslitande separation, rymde ännu fler.

Men fyra år senare, när hon tar ett större soundmässigt steg än någonsin tidigare, vilar fortfarade ofta något väl beskedligt över melodier och texter.

Kanske beror det på att ”Violent sky” kommer efter ett år med Robyn och med nya singlar från Lykke Li snurrande omkring sig. Gränser flyttas fort i popen.

Lisa Miskovsky verkar vara en tämligen orädd person i sitt övriga liv – åker snowboard, kör skoter och spelar hockey – så det är lite förvånande att låtarna så ofta nöjer sig med att vara till lags.

Kanske borde hon helt enkelt göra nästa skiva på svenska i stället.

Kunde hon få helt nya saker att hända med Nationalteaterns ”Hanna från Arlöv” härom året borde hon kunna hitta dit även med sin egen musik.