Förädlad Spektor

Håkan Steen

Regina Spektor

POP

Regina Spektor

Far

Sire/Warner

Regina Spektor härmar delfiner i låten ”Folding chair”. Inte många artister som gör musik för vuxna skulle kunna med att ställa sig bakom en mikrofon och göra den sortens ”oh-oh-oh”-ljud men för den här ryskamerikanska sångerskan ter det sig alldeles naturligt.

Hon gör musik med en lekfullhet som ibland möjligen slår över lite väl långt åt det gulliga men aldrig känns barnslig. Om Sire-debuten ”Soviet kitsch” var uppfriskande men samtidigt lite påfrestande teaterpop blev uppföljaren, succéalbumet ”Begin to hope” skivan där Spektor tydligare kom fram till hur hon ville låta.

På ”Far” låter hon ännu tryggare. Lite som en ännu mer excentrisk men kanske inte fullt så utmanande Tori Amos.

Det handlar om väldigt melodisk pianopop där New York-sångerskan i ena stunden blottar känslor och i nästa tar sig an stora frågor som miljöförstöring och döden. Men det blir aldrig pompöst eftersom hon på ett ofta både smart och roligt sätt lyckas spegla det tunga genom små, målande vardagssituationer.

”Far” är på papperet Spektors mest producerade album, men talande nog hörs det inte. Förutom David Kahne, som gjorde förra plattan, har hon här jobbat med Garrett ”Jacknife” Lee, Jeff Lynne och hiphop-

producenten Mike Elizondo. Både Lee och Lynne är kända för att sätta tydlig prägel på sina produktioner men det säger förmodligen något om artisten att båda håller oväntat låg profil här.

Regina Spektor må inte alltid lyckas fullt ut med alla udda infall men har en så stark vision med det hon gör att till och med garvade producentveteraner tar ett steg tillbaka och nöjer sig med att bara försöka förädla begåvningen.

BÄSTA SPÅR: ”Blue lips”.