Håkan Steen tipsar om veckans retro
Publicerad 2014-01-10
ROCK Det låter fortfarande så ... radikalt, det här. Då har vi ändå drygt fyra decennier av oändliga mängder tydligt Velvet Underground-influerad rock bakom oss, öronen borde vara mer än vana.
Således går det knappt att föreställa sig hur genuint omtumlande New York-bandets andra album måste ha låtit när det kom ut 1968.
”White light/White heat” är på många sätt det definitiva Velvet-albumet. John Cales avantgardeidéer möter Lou Reeds brutalt distdränkta amfetaminpoesi, med Moe Tuckers primala, helt oskolade trumbeats som motor. Fritt skenande oväsen, allt på max. Lyssna på 17 minuter långa ”Sister Ray” och ni har själva essensen.
”You could look at that band and wonder where all that sound was coming from with just four people there” som Jonathan Richman sjöng i sin geniala hyllningslåt ”Velvet Underground”.
Och troligen har ”White light/White heat” aldrig låtit bättre än nu, på den här utsökta utgåvan med albumet i både stereo och mono, hörvärda bonusspår som en tidig version av ”Beginning to see the light” och inte minst en lysande liveinspelning från 1967, med rara klenoder som ”Booker T” och ”I’m not a young man anymore”.
BÄSTA SPÅR: ”Sister Ray”.