Ett av världens mest intressanta rockband

Håkan Steen

Så bra är Arcade Fires ”Reflektor”!

ROCK Ett dubbel­album där nio av tretton låtar är över fem minuter långa och den längsta drygt elva? Med både omslag och låtar inspirerade av den grekiska myten om Orpheus och Eurydike?

Den indieortodoxa del av rockpubliken som har ägnat de senaste åren åt att på sitt högst förutsägbara vis dissa Arcade Fire för att de helt enkelt blivit för stora får onekligen en del vatten på sin kvarn och börjar förmodligen yra om storvulna symfonirockfasoner.

Men den tesen håller bara så länge man inte lyssnar på skivan.

Montreal-kollektivet känns i sin attityd snarare som ett modernt The Clash, ett band som vinnlägger sig om att göra vad som faller dem in och inte behöver oroa sig så mycket över huruvida ett musikaliskt steg är rätt eller fel eftersom den väldigt speciella bandkemin får allt de tar sig för att låta Arcade Fire.

För att vara ett album som blandar urban modern dansrock, jamaikansk dubreggae, haitiska voodoo­rytmer, jazzig rocka­billy, glamboogie, skevt 80-talselektronisk new wave och drömsk lennonsk psykedelia låter ”Reflektor” oväntat väl sammanhållet. Samtidigt som det förmodligen är att överanalysera att försöka läsa in något slags större tema.

David Bowie är tackad på skivan och förutom att han hörs på singeln ”Reflektor” vilar hans ande alltjämt stark över det här bandets musik. Inte minst för att Win Butlers texter ofta intresserar sig för liknande teman som Bowies, mycket här handlar om isolering och utsatthet. Ett spår som den gitarrskenande ”Normal person” ångar av ”Lodger”-klaustrofobi i både text och musik, även om Butler möjligen tar lite rakare vägar: ”I’ve never really ever met a normal person”.

Arcade Fire har alltid varit ett ovanligt dansant rockband men att James Murphy från LCD Soundsystem är medproducent här accentuerar förmodligen det. Att bandet övergivit kyrkan där de brukade spela in till förmån för en rad olika studior präglar säkert hur skivan låter. En resa till Haiti och mötet med den kakofoniskt rytmiska gatumusik som kallas rara har definitivt gjort det.

”Reflektor” är möjligen inte lika omedelbar som Arcade Fires tidigare skivor men ni som följt den här combon vet att de aldrig varit intresserade av att bli lättplacerade seriefigurer.

Det undviker de skickligt, och befäster därmed ytterligare sin position som ett av världens bästa och mest intressanta rockband.