Fin skilsmässopop med svensk touch
Uppdaterad 2013-10-18 | Publicerad 2013-10-17
Så bra är Katy Perrys ”Prism”
POP I ”By the grace of God” återvänder Katy Perry till sin barndoms gospel som en sista utväg.
Till ett ensamt piano sjunger hon om hur skilsmässan från den brittiska komikern Russell Brand fick henne att överväga självmord:
”Looked in the mirror and decided to stay/Wasn’t gonna let love take me out that way”.
Balladen eliminerar med svart pensel effektivt bilden av popstjärnan som pastellfärgad peruk utklädd till glasstrut.
”Prism”, Katy Perrys fjärde album, påminner om en omvänd terapisession. Den börjar i manisk eufori och slutar i en tillvaro där varje andetag känns som att svälja sand. Som alla en gång hjärtekrossade känner till spänner läkeprocessen mellan båda känslolägena. De är bara olika sidor av samma, sorgkantade mynt.
Vissa kommer säkert att missta ”Prism” för en ny ”Teenage dream”. Här finns massor av melodier du kan nynna mitt i natten efter första lyssningen.
Men skrapar du bara en millimeter på ytan hittar du någonting annat: spillrorna av ett kollapsat äktenskap i den effektiva förklädnaden av svenskproducerade pophits. Ibland nickar de åt Mariah Careys marshmallows-soul (”Birthday”), ibland åt tidig 90-talshouse (”Walking on air”), ibland r’n’b-pop med Juicy J-inhopp (”Dark horse”), Enya-ballader (”Unconditionally”, ”Double rainbow”) och skandinavisk syntpop (”Legendary lovers”, ”Ghost”, ”This moment”). Det är lätt att vifta patriotiskt med den svenska flaggan när man läser producentlistan, men sanningen är att ”Prism” inte vore någonting utan sin huvudperson.
Katy Perry har en humor och självklarhet som tillåter henne att sjunga ”playing ping pong all night” och få det att låta som en ganska sval textrad. Hon har den power som krävs för att sjunga om ovillkorlig kärlek och få det att kännas på riktigt. Perry är den perfekta popstjärnan, eftersom hon – paradoxalt nog – är långt ifrån perfekt själv. Man tror på henne.
Det är ingen överdrift att kalla ”Prism” för ett skilsmässoalbum. Det är popmusik som börjar på badrumsgolvet för att så småningom kravla sig upp, försiktigt glänta på persiennerna, och – på nio – resa sig som en tiger.
BONUS:
BÄSTA SPÅR: Det mesta är redan sagt om ”By the grace of God”, så jag slår ett slag för ”This is how we do”. Refrängen har sommaren 2014 lindad kring sitt japanskt manikyrerade lillfinger.
VISSTE DU ATT: Tio av albumets tretton spår har svensk signatur. Förutom den uppenbare Max Martin medverkar Klas Åhlund, Bloodshy, Vincent Pontare, Magnus Lidehäll och Camilla Leierth.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: ”Prism” är årets popalbum. Taylor Swifts ”Red” var förra årets. 23-åringens treminutersnoveller är precisa och oemotståndliga.