Dödsfall kan inte ta knäcken på Slipknot

Mattias Kling

Konserten en hyllning till det som varit

helskärm

Nio blev tragiskt nog åtta, men lyckades utöka sjuttiofem till nittio.

Det är en sifferexcercis som tar Iowakollektivet till summa och resultat.

Ett fyrsprakande sådant.

Betänk: För en vecka sedan kunde du se Corey Taylor i det östra av ­Götalandslandskapen. Så där på scenen som sig själv, spelandes Alice In Chains ”Nutshell” på en väldigt odistad gitarr, i själva klivet mellan moshpitagitatör och rocktrubadur.

Saknar och sörjer

Det här är kontrasten. En föreställning som knyter ihop Metaltowns första egentliga kväll till det tajtaste skärphålet. Med en grupp som ­uppenbarligen saknar och fortfarande sörjer, men som förvandlar längtan till ­något som får marken att röra sig under fötterna.

Det är verkligen kännbart att Paul Greys ande vilar över föreställningen. Från den flammande logotypebokstav som ­ofta syns bakom Joey Jordison till det backdropbyte som sker inför ”Duality”. I några strofer i ”Dead memories”, i ­tanken och ärligheten.

Det är en läcker inramning som gör att en ständigt snurrande sorgemässa blir likt en livsförklaring. En hyllning till det som har varit och de sexton ben som trots allt finns kvar där på scenen.

Skapar kaos

Med tanke på att Slipknot också under kvällen har lyckats blåsa upp sin speltid från aviserade en timme och en kvart finns det möjlighet att ta ut svängarna lite längre än en tajt greatest ­hits-föreställningen.

Därför skjuts en rivig ”Get this” in redan som fjärdenummer, och i sammanhanget obskyra ”Gently” blir en uppriktig känslofamn med konstsnö och ett temperament som lugnar sig en smula under bristningsgränsen.

Det är ett bevis för att dödsfall inte kan ta knäcken på den här gruppen. Att den fortfarande kan stå, böka och skapa kaos - även i decimerad form.

Vad som kommer i morgon får visa sig. Fram till dess är det här en för det mesta fantastisk uppvisning.