Fältskog häller len champagne i öronen
Publicerad 2013-05-10
POP När vissa artister sjunger står tiden stilla. ”A” kunde lika gärna ha släppts precis efter att ABBA splittrades 1982.
Producenterna och låtskrivarna Jörgen Elofsson och Peter Nordahl har inte försökt att placera Fältskogs röst i nutiden. Att hon skulle försöka tävla med namn som Rihanna eller Gotye på de aktuella hitlistorna är en absurd tanke. Det enda som påminner om 2013 är eurosyntharna i singeln ”When you really loved someone”.
Anledningen till att Elofsson och Nordahl tog sig an projektet var enkel. De ville höra Agnetha Fältskogs röst på skiva igen. Och här har de också fått chansen att, vilket var själva tanken från början, leva ut sina analoga 70-talsfantasier.
Det ger ljudet på ”A” en rymd, ett reverb och en detaljrikedom – George Harrison-gitarren i ”I keep them on the floor beside my bed”! – som är sällsynt i dag. Stråkarna är exempelvis inspelade av Kungliga Radiosymfonikerna.
Det ”Moonlight shadow”-lena soundet är champagne för öronen. Det är som att bäddas ner i en säng där madrassen formas efter kroppen.
Tankarna sätter sig i en tidsmaskin och reser tillbaka till när radion dominerades av The Carpenters vemodiga ljudperfektion, en grupp som känns alltmer underskattad och bortglömd i dag. Inledande ”The one who loves you now” kunde lika gärna vara utgiven av Karen Carpenter.
Västkustpopen är inte heller långt borta. ”Perfume in the breeze” lever upp till sin titel – det är parfym för bilradions mjukaste stationer. Och ”I was a flower” är albumets svarta ros, en filmisk ballad där Fältskog skapar stor dramatik trots att hon knappt höjer rösten.
Spår som avslöjar hennes bakgrund i ABBA hålls nere till ett minimum. Det finns dock en blinkning i discolåten ”Dance your pain away”.
Dessutom påminner musikens vemodiga stämning om de sista skivorna som ABBA släppte. Det är höst i flera spår. Flera teman och melodier promenerar, rent känslomässigt, bland gulnade och brandfärgade löv.
”A” hade tjänat på en starkare dynamik. Låtarna är lite enformiga och det blir en Eurovision-ballad för mycket. Men mycket är så bra att albumet paradoxalt nog liknar en nystart.
Agnetha Fältskog bekymrade sig på förhand för om sången skulle hålla. Hon kan städa undan den oron nu. Hennes röst är fortfarande ett av Sveriges elegantaste instrument, kristallklar och svåröverträffad.