My Bloody Valentines efterlängtade och lysande comeback

Håkan Steen

Så många får den av Håkan Steen

helskärm

POP Det fortsätter att vara de oväntade comebackernas vår i popen. Efter Bowie, Prince, Suede och The Knife får Kevin Shields äntligen ändan ur vagnen och levererar det första albumet på 22 år med det mest ikoniska bandet från det tidiga 90-talets shoegazingscen, My Bloody Valentine.

Begreppet ”shoegazing” konstruerades av brittisk musikpress för att samla ihop ett gäng nyare grupper som dränkte drömska popmelodier i vibrerande gitarroväsen och mest stod blick stilla med sänkta huvuden på scen.

My Bloody Valentine från Dublin var pionjärerna. Redan 1987 såg jag dem på Hultsfredsfestivalen, en sen, bistert kylig kväll i Teaterladan. Jag förstod, ska erkännas, ganska lite av den i högst bokstavlig mening öronbedövande oväsensskaskaden men de följande albumen ”Isn’t anything” och inte minst klassikern ”Loveless” fick mig snart att radikalt ändra uppfattning.

Band som Velvet Underground och Sonic Youth hade redan gjort massor för att integrera gitarrgenererad dissonans som vitalt verktyg i rockens uttryck men My Bloody Valentine tog det till nästa nivå.

Skiftningarna i de effektstinna Fender-väggarna blev ett slags melodier i sig, accentuerade ytterligare av tordönsvolymen på scen, och den veka, näst intill ohörbara sången av Shields och basisten Bilinda Butcher adderade stråk av både sårbarhet och mystik.

My Bloody Valentine har återbildats för spelningar – minns mästerliga giget på Way Out West 2009 – och Shields har under åren emellanåt pratat om ett nytt album. Men de flesta hade nog hunnit ge upp hoppet när plattan plötsligt dök upp natten till i söndags, exklusivt för nedladdning på My Bloody Valentines sajt. Servrarna kraschade omedelbart.

Man förstår det, för ”m b v” är lysande. Inte lika fulländad och lätt i steget som ”Loveless” utan kargare och mer komplex. Jag hamnar i snökaos en kväll i hyrbil på E4:an och de nio ofta ganska långa låtarna blir ett perfekt soundtrack till den hårda blåsten, mörkret och meteoritregnet av flingor.

Det är ett mäktigt, fortfarande helt eget sound, där det låter som att Shields verkligen har filat på detaljerna i mikroskop, både i orgelburna ”Is this and yes” och den skevt distade ”Only tomorrow”.

Om det är den sortens pill som krävs för att My Bloody Valentine ska hålla sig så här hypnotiska väntar jag gärna till 2035 på uppföljaren.

BÄSTA SPÅR: ”New you”. I den mån man kan tala om hits är det här hiten. Magnetiskt loj vibratogitarr och cool Bilinda Butcher-sång där orden faktiskt hörs.

VISSTE DU ATT... Kevin Shields har under de tysta åren inte minst spelat gitarr i Primal Scream men även jobbat med bland andra Patti Smith, Yo La Tengo och Paul Weller.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: Förutom ”Loveless”, varför inte rota fram mer fin gammal shoegaze, som ”Nowhere” med Ride och ”Giant steps” med Boo Radleys?