Vackert och andäktigt – som i kyrkan

Per Magnusson

helskärm

GÖTEBORG. Sophie Zelmanis försynta folkpop är innerlig, ärlig och skönt oflörtig.

På turnépremiären sitter den som en keps, precis som på skiva.

Det råder en hemtrevlig känsla på scenen. Kanske försöker Sophie Zelmani fly sin scenskräck genom att fabricera känslan av att hon sitter hemma i köket. Ett träbord, med ett glas rött och ett lyktljus dukat på en rödvitrutig duk, står bredvid henne.

Tidlöst

Det fungerar förmodligen. Sophie ser, om inte bekväm, så åtminstone samlad ut. I keps, hängslen och kjol är hon som hämtad ur efterkrigstidens Sverige. En tidlös look som passar hennes musik utmärkt.

Hon besitter även en hemlig humor och pratar oväntat mycket. Vi får till exempel veta att den flyhänte gitarristen Lars Halapi också är en fena i köket.

Ingen extra nerv

Bandet spelar så tassande att man kan höra ett plektrum falla på scenen. Men den där lilla extra nerven man kan förvänta sig på konsert kommer aldrig. I stället skapar Zelmani och bandet en andäktig stämning. Som i kyrkan, fast med mjuka plyschfåtöljer i stället för kalla träbänkar. Vackert så.