Ni gör bara usel karaoke, Oasis

Jo, jag vet.

Ni har hört den förut.

Det var länge sen som Oasis – eller rättare sagt bandet som borde kalla sig för ”The band formerly known as Oasis” – fick en kritiker att dansa apa av lycka.

Men det går tyvärr inte att ta bröderna Gallagher på allvar längre.

Tro mig, jag har försökt i över tio års tid.

Efter fjolårets konsert i Köpenhamn trodde jag att gruppen skulle renovera sitt usla liverykte, men jag hade fel.

Jag minns i stället när de var världens bästa band.

Jag minns när Oasis hade så mycket själ och swagger och upplyftande attityd att de brann starkare än en supernova.

Lyktstolpar svängigare

Jag minns när Liam Gallagher var den bäste gospelsångaren som Storbritannien exporterat i modern tid. Framför allt skrev Noel Gallagher melodier som aldrig tog slut.

Varenda låt var ett sorts svar på David Bowies ”Heroes”. Så länge musiken varade kände man sig nästan odödlig. Men det var 1996. Sen gick det åt helvete.

Nu gör samma grupp – som live består av Liam, Noel, tre trafikkoner och trollkarlen Gandalfs kusin på klaviatur – usla karaokeversioner av sina största klassiker. Nu levererar de ett frånstötande muller som svänger mindre än en lyktstolpe.

Det låter som att ett

bakfullt Soundtrack of Our Lives spelar i slow motion.

Bara en skugga kvar

Just i kväll har Liam Gallaghers röst tagit semester. Och det är ganska talande att konsertens höjdpunkt inträffar när Liam lämnar över mikrofonen till Noel.

I ”Don’t look back in anger” lyckas Oasis äntligen med att åtminstone vara en skugga av sitt forna jag. Samtidigt är det grandiosa numret bara deprimerande.

Hur kunde ett band som en gång var så fantastiska falla så djupt?

Hur kunde det gå så fucking fel?

Fotnot: Oasis spelar i Globen i Stockholm på onsdag.