Jag borde ha sett kväll två i stället

Markus Larsson

Tomas Andersson Wij dras med ljudstrul på Rival

Det finns säkert många centrum på ofta smutskastade och hippa Södermalm, men Rival ligger vid ett av dem.

Och det här måste räknas som Asbury Park, New Jersey, för Tomas Andersson Wij. Han spelar på hemmaplan.

Skillnaden är att publiken inte står och grillar kött i bakluckorna på sina bilar före konserten. En artist som tidningen Café en gång utnämnde till den bäst klädde mannen i Sverige avnjuts tydligen bäst med ett glas rödvin. Folk orkar nästan klappa takten i en hel låt.

Högtidliga ord på ett papper

Få har skrivit lika bra om att sitta och stirra ut genom fönstret och fundera på tillvaron.

Men vissa stunder passar bättre som miljöbeskrivningar i en tidningsartikel än som låtar. Ibland blir alla stjärnor, drömmar och längtan bara högtidliga ord på ett papper.

Men när allt faller rätt, när orden och melodierna är lika starka, gör han svårt träffsäker och filmisk musik för desillusionerade 70-talister. Och det gnistrar varenda gång gitarristen Peter Morén tar i så att kavajsömmarna spricker.

Tomas Andersson Wij om sitt skitår: ”Svårast var att bryta upp en familj”

Tvingas avbryta

Tomas Andersson Wij beskriver själv konserten – den måste bland annat avbrytas i tio minuter på grund av ljudstrul – som ”wobblig”. Det känns som om han och bandet fortfarande prövar sig fram genom setlistan.

För att dra Springsteen-referenserna till sin spets – se Andersson Wij i samma lokal i kväll i stället. Andra konserten är alltid bäst.