Mänskligt – och roligt

Håkan Steen

helskärm

MALMÖ. En ensam 65-åring med gitarr öser ur sig genialiska låtar om livets viktigaste känslor.

Ju mer Nick Lowe skalar ned desto mänskligare känns han.

Gentlemannen från London säger att han är glad över att vara till­baka i ”the fabulous swinging town of Malmö”, där han har varit involverad i ”so many late night operations”.

Det finns varken ironi eller ljug i de orden. Malmö skulle rent av kunna vara den stad i världen med flest Nick Lowe-album per capita.

Välfångade känslor

Han har haft en trogen, hängiven publik här ända sedan de vilda pubrockdagarna på 70-talet och det känns som att väldigt många av dem som varit med på hela resan är på plats i kväll.

Lowe ger både dem och oss lite yngre precis det set vi vill ha. Gamla Rockpile-nummer som ”When I write the book”, en minihit som ”Cruel to be kind” och en så ömsint, själfullt mogen version av kompisen Elvis Costellos ”Alison” att Costello själv borde vara avundsjuk.

Men så finns det heller nästan ingen som vuxit upp mer stilfullt i rocken än Lowe. Flera av hans allra bästa skivor kommer från senare år.

Det är också från den världen av välfångade vardagskänslor som flera av kvällens starkaste nummer hämtas.

Betalade badrum

Rösten slår inga saltomortaler, drivet i den akustiska gitarren är enkelt och funktionellt men den stillsamma bluesen i ”I read a lot” och ”I’m a mess” eller den kämpande kärleken med de rimliga förväntningarna i ”Rome wasn’t built in a day” är genuint drabbande.

Och så är han självklart rolig också. Som i berättelsen om Diana Ross halvlyckade tolkning av hans låt ”I live on a battlefield”:

– Hon gillade den inte men den betalade mitt badrum!