Storheten ligger i gurglet

Mattias Kling

Så bra var Clutch på Tyrol

helskärm

Vi kan säga så här: Är det utdragna jammet i ”Escape from the prison planet” speciellt nödvändigt?

Nej, troligtvis inte.

Svänger det?

Ja, mer än du kan fatta.

Det är precis så det är då storheten lika ofta ligger i utflikningarna som i det elementära.

Likt när frontmannen Neil Fallon får till exakt rätt axelryckningar samtidigt som han frustar om mjältbrand, amatörradio och sprit i ”50,000 unstoppable watts”.

Rumlande låtval

Eller då årets kanske mest osannolika refräng­textrad – den går tydligen att stava ”Buuuuuuaahhhhhahahahah” men låter snarare som om någon gurglar sig med metanol – får presentera titelspåret från kommande skivan ”Earth rocker” för ett väldigt utsålt Tyrol.

Bland annat därför är det också en fröjd att se ett band så oberäkneligt som Clutch.

Det är en kvartett som dansar jenka runt det förutsägbara, inleder konserten med ”Gravel road” (avslutningsnummer bara två kvällar tidigare) och låter sin repertoar rumla runt så till den milda grad att man blir helt snurrig som åhörare.

Fatta att det svänger

Det ger en inramning där allt är möjligt.

Där frontmannen må se ut som en muttrande bilmekaniker men har större visuellt ego än artister på arenanivå – och är uppbackad av musiker som inte ens tycks kunna ta ett taktfel om någon så höll en pistol mot deras huvuden.

Då är det ju ganska lätt att fatta att det svänger.

Även när inslagen inte är de mest nödvändiga.