Svidande hett & gruvligt tjusigt

Mattias Kling

Machine Head hittar hem hos peppad publik

GÖTEBORG. Finkänslighet har aldrig varit Oaklandgruppens främsta signum.

Därför är det extra hjärtevärmande att ­aftonens höjdpunkt är en uppriktig halv­ballad.

För två månader sedan fick det intima formatet på KB i Malmö se Slayer förvandlas från en mysig uppvärmningsakt på ett festivalfält i murrig halvskymning till sommarens stoltaste thrashfemma.

Upplägget är detsamma i kväll. Med tanke på Machine Heads attraktionskraft är Sticky Fingers övervåning - med en ­publikkapacitet på cirka 400 - vansinnigt ­underdimensionerad, men det privata formatet passar kvartetten likt klippt och skuret.

Hårt jobbande

Det är ju, precis som Robb Flynn poängterar, exakt så här gruppen inledde karriären. Som ett hårt jobbande klubbgäng med publiken bara en utandning bort. Envisa grovarbetare i tungriffandets tjänst när trendvindarna blåste i orkanstyrka på annat håll.

Därför känns det som att kvartetten har hittat hem. Med ett fläskigt arenaljud vräker den sin schaktskyfflar­metal över en närmast överpeppad publik. ­Såväl ”Old” som ”Davidian” från 20-årsfirande ”Burn my eyes” är svidande heta, Sverigepremiären av ”Bite the bullet” tömmer magasinet medan aktuellare stycken likt ­”Locust” och titelspåret från kommande albumet ”Killers & kings” är gruvligt tjusiga.

Vältrar innerlighet

Störst blir det ändå när Flynn greppar den akustiska gitarren, håller ett anförande om ursprung och att stå upp för sin övertygelse och vältrar ner flera ton innerlighet i en magisk ”Darkness within”.

Rummet sluter sig. 400 strupar sjunger ­finalharmonierna likt ur en och samma mun.

Sällan har väl ett stycke som tacklar depression låtit lika … lyckligt.

Fotnot: Machine Head i större format går att beskåda på Arenan i Stockholm den 1 december.