Coopers show blir aldrig läskigt bra

Mattias Kling

NORJE. Positivt: Det är en Alice Cooper-konsert.

Mindre kul: Det är ju precis vad det är.

Ett ganska konventionellt gig. Även upphöjt till dragplåsterstatus.

Naturligtvis är det ganska underligt att den 66-årige Detroitsonen har just denna position 2014.

Det som bjuds är ju egentligen inget nytt eller föga exklusivt. Snarare en spelning i mängden för detta stadigt turnerande veteranproffs.

Det finns ju liksom här all möjlighet att dra showen ett steg längre. Att inte nöja sig med ett tjusigt strilande gnistregn i öppnande Judy Collins-covern ”Hello hooray”, en lufsande Jason Voorhees-figur ”He’s back (The man behind the mask) eller sedelregn och värjviftande i ”Billion dollar babies”.

Mycket allmängods

Allt det där är ganska så inarbetat allmängods. Sådana upptåg som Alice Cooper enligt all rimlighet vanligtvis kryddar sitt uppträdande med, vare sig det må vara längre ner på repertoaren eller som dragplåster.

På så sätt kan man ju känna sig aningen blåst på en extra påkostad rysarshow.

Samtidigt som det är korkat att rakt av avfärda det som faktiskt erbjuds.

För visst är det bra. Ett karriäröverspännande urval av kompositioner från 1970-talets mest mytomspunna stycken, till en småstissig ”Caffein” från 2011-given ”Welcome 2 my nightmare”. Ett gott utsnitt ur en brokig verksamhet som tillåts rymma såväl halvudda ”Go to hell” som refrängraketer likt ”House of fire”, ”Hey stoopid” och ”Poison”.

Solidarisk soloorgie

Det finns självfallet svackor i den uppställningen. Att exempelvis dra ut ”Dirty diamonds” till en solidarisk soloorgie slipar knappast upp det här ganska halvhjärtade stycket till någon gnistrande dyrgrip och coversektionen – där det vanan trogen bjuds exempelvis The Whos ”My generation”, The Doors ”Break on through (To the other side) och Beatles ”Revolution” – är tämligen obegriplig och svårförsvarlig i sammanhanget.

Lite som vanligt, med andra ord. Och kanske inte den sprakande explosion denna torsdag hade mått väldigt bra av.