En vältrimmad maskin

Mattias Kling

Så många får Bullet For My Valentine

helskärm

Mycket av tidigare val­pig­het tycks ha försvunnit med Matt Tucks hårsvall.

Kvar står en vältrimmad metalmaskin som ibland är lite för superdrillad för sitt eget bästa.

Därför är de inslag som faller utanför ramarna ­också de som känns ­fräschast.

I mångt och mycket personifierar kvartetten från walesiska Bridgend en ­genretypisk tidstypiskhet.

De fyra medlemmarna är oklanderligt skickliga på ­sina instrument, de är så rep­lokalsdrillade att det är en utmaning att ens få in en servett mellan de skarvar som en mänsklig uppställning ändå lämnar och – ­inte minst – de slänger sig med exakt rätt referenser för att bygga en bro mellan 1980-­talet och samtiden.

Musikalisk resa

Detta är också tydligt i deras musikaliska resa från en ganska ordinär metalcoreensemble i Killswitch Engage-närhet runt den självbetitlade debut-ep:n till att i dag vara ett ganska pålitligt, men föga äventyrligt, Metallica-alternativ.

Vågar kliva åt sidan

Det är grundförutsättningar som gör att söndagens final på vårens Europaturné är en föreställning som till stor del erbjuder vad som förväntas av den – och som därför briljerar först när gruppen vågar kliva åt sidan och göra något annat än att spela livemaxade studioversioner av ­låtarna.

Finns att jobba med

Ett exempel på detta är att arrangera om ”The last fight” till en inledningsvis aktsam historia där Matt Tuck lämnas ensam på scenen, ett annat genidraget att låta karismatiska Lzzy Hale från förbandet Halestorm förvandla ”Dirty little secret” till en rent ­skabröst elegant historia.

Däri finns något att jobba vidare på. En möjlighet för Bullet For My Valentine att gå från att tippas att bli nästa Metallica till att faktiskt bli det.

En vilja att gå utanför ramarna. Som också är väldigt lyckad.

Bullet For My Valentine

Plats: Tyrol, Stockholm. Längd: Strax över 80 minuter. Publik: Utsålda 1 100. Bäst: ”The last fight”. Sämst: Michael Pagets solostund tillför inte mycket, om vi säger så.