Ge mig mer, nu!

helskärm

Hank von Helvete och hans gamla Turbonegro-matroser kan segla iväg. Satyr får låsa in sig i sin vinkällare. För Norges ende äkta rockstjärna värd namnet heter Abbath: en storvuxen man i pandasmink, nitbestyckade stövlar och skinnväst.

Och som använder ledmotivet till ”Örnnästet” som intro. Sug på den, tvivlare.

Spenderade natt i fyllecell

Immortals frontman dominerar och poserar likt en man besatt av galenskap. Humöret är gott, trots att han tillbringat natten i fyllecell efter handgemäng med hotellpersonalen, och gitarrkrångel möts med en axelryckning och ”shit happens”.

Abbath räcker ut tungan, blänger demoniskt och väser hest fram bisarra texter om infernaliska väderlekar och dårskapens berg. Han är prick så fantastisk som jag hoppats – en black metals Gene Simmons. Det vill säga, om Gene Simmons varit cool och inte blott en komplett nolla.

Äger scenen självklart

Ingredienserna som gör Immortal till en sådan totalsuccé är många. Dels är det extremt sällsynt med en trio som kan äga en bjässescen lika självklart. Där finns också en Lucifer-benådad röst likt en Blackie Lawless-orch. Men framförallt är gruppens låtsnickrande i världsklass.

Norrmännens rifftäta black metal skickar tillbaka känselspröten genom historien, till heavy metals ursprung, och kanaliserar allt genom Satans rock’n’roll-skrev. Det är en mutation sprungen ur gamla Venom-vhs:er, Bathorys gula get och Lemmys vårta. Hur kan du mucka med ”Tyrants” och ”One by one”? Nej, det kan du naturligtvis inte.

Och sedan: Abbath. En maka-fucking-lös man utrustad med rejäl karisma och en ekonomisk förmyndare.

Ge mig Immortal igen, nu direkt, på stubben! Gah! Mer!