”Jag stod öga mot öga med döden”
Publicerad 2012-05-07
Artisten Peter Lundblad fick panikångest – nu har han lärt sig leva med rädslan
Med ångesten kom följeslagaren – döden.
För sex år sedan kom smällen som gjort att Peter Lundblad tvingats lära sig leva med rädslan.
– Jag frågade mig själv, vill jag leva eller vill jag dö? Och jag ville inte dö, säger han.
De är polare nu.
Peter Lundblad, 61, och den svarte mannen som står bredvid.
Döden, också kallad.
I lien kan musikern Peter Lundblad spegla sig. Han är inte rädd för att göra det längre. I början var dödsångesten en annan. En fiende som låg förankrad i en sjukdom som drabbade honom för sex år sedan.
Vilken tycker han inte är relevant, ångesten är ändå den samma.
– När ångesten var som värst blev jag förbannad på mig själv. Hur kom det hit hän? Varför blev det såhär? Men jag insåg att det inte är mitt fel och jag fick ta ett beslut, vill jag leva eller vill jag dö, säger han.
”Måste ta sig upp igen”
Det handlade inte bara om att överleva, utan om att leva. Fullt ut och som aldrig förr. Men det tog lång tid att komma till insikt.
– Det tog sina år, men i dag använder jag ångesten till att ha roligt och inte bara flamsa genom livet. Jag vet inte hur jag gör, men när den kommer så vänder jag på den och försöker göra något roligt i stället.
Han tystnar.
– Döden har självklart varit en fiende, men i dag är den en god följeslagare. För att inte torska på skräcken som försvagar och bitterheten i ”varför händer det här mig” så vänder jag på det och speglar mig i situationen. Det är klart att jag är rädd, men jag har lärt mig hantera rädslan.
Nu är Peter Lundblad aktuell igen, med 40 år som artist i ryggen och ett nytt album som finns ute nu. Det har gått 26 år sedan succélåten ”Ta mig till havet”. Han är modigare nu.
– Jag har alltid varit den som snubblat på mållinjen. Sedan har jag hittat på fantastiska förklaringar för mig själv till varför, i stället för att ta det där extraklivet, räta upp sig och inte snubbla. Gå i mål.
Varför tog du aldrig det där extraklivet?
– Jag orkade inte på något sätt. Jag släppte saker för tidigt och hittade på miljoner anledningar för mig själv. Rättfärdigade mitt misslyckande. Det är ren självbevarelsedrift på något sätt.
Kanske är det lite det som gjort att ångesten känts välbekant.
– Det har ju hänt saker i ens liv tidigare, som inte haft med sjukdomar att göra. Skilsmässor. Saker som gått yrkesmässigt dåligt. Och när man är där nere så måste man ta sig upp igen. Så någonstans har jag övat på det fram till för sex år sedan när jag stod öga mot öga med döden. ”Nu får du ta dig igenom det här igen”, på något vis.
”Finns inga recept”
I dag mår Peter Lundblad mycket bättre, men är inte friskförklarad från sin sjukdom. Men han är inte lika rädd längre. Under åren har han funderat, grubblat och diskuterat med kompisen i svart. Döden.
– Det finns inga recept, inga manualer till att leva. Den skriver man ju vartefter själv. Jag har alltid haft ett väldigt stort behov av att uttrycka mig, så den här tiden återspeglas på nya skivan i mina texter. Jag är väldigt stolt över den.
Peter om …
… att ta sig igenom saker ensam:
– Den ensamma kampen kan man lätt förlora om man inte har någon ventil. Det måste pysa någonstans när det blir övertryck. Det finns människor man kan prata med. Säga viktiga saker till. De kanske inte är många, men det räcker.
… om varför han är musiker:
– Musik ihop med text är magiskt. Jag vet vad det gör med människor och jag vet vad det gör med mig. Har man möjligheten att leva på det så är man ju dum i huvudet om man inte tar den chansen.
… första gången han fick ångest:
– Jag minns första panikångesten. Det var när min pappa dog för snart tio år sedan. Det gick på tre månader så var han borta och efter det så fick jag riktig jävla panikångest. Jag kunde inte andas.
Snabbfakta
Namn: Peter Lundblad.
Ålder: 61.
Familj: Fru och fem barn.
Yrke: Artist och musiker.
Aktuell: Med nya albumet ”En obotlig romantiker”, som släpptes den 25 april, samt firar 40 år som artist.
Skrev ”Ta mig till havet” som blev en megahit 1986.