Bossen het trots kylan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-05
Springsteen är full av energi – men showen saknar tyngd och dramatik
Det kunde ha varit värre.
Springsteen lyckas faktiskt få showen att glöda.
Vilket får betraktas som en smärre bedrift.
Vädret är ju anpassat för arktiska fågelarter och snögubbar.
Fan också.
Efter bara några låtar låser kölden fast mina ben i en väldigt obekväm ställning. Jag måste låna en kofot för att bända loss dem.
Årets första Springsteen-kväll är ännu ett bevis på att en igloo ibland skulle kunna överleva en svensk försommar utan större problem.
Regnet pissar ner från himlen och jag kan bara beundra publikens tappra entusiasm nere på planen.
Samtidigt går det inte att bortse från att såna här bistra och kalla förutsättningar sällan passar för stora rockshower utomhus.
Det intensiva, och direkt nödvändiga, samspelet som brukar flamma upp mellan E Street Band och publiken står långa stunder och gör åkarbrasor och stampar med fötterna. Utan en reservationslös respons blir showens ständiga publikfrierier emellanåt ganska ansträngda.
Men det är inte konsertens enda problem.
Känner igen det mesta
Jag kan fortfarande inte se nån tydlig riktning i den aktuella turnén. Den har inte samma besjälade tyngd och välregisserade helhetsdramatik som ”The rising”-turnén 2003. Och den saknar också fjolårets omtumlande kavalkad av rariteter som fick setlistorna att byta skepnad och förändras i en rasande takt från kväll till kväll.
Vi som sett Springsteen några gånger för mycket de senaste åren känner igen det mesta. Som att saxofonisten Clarence Clemons har stora svårigheter med vissa solon. Eller att hela arenan tänds upp i ”Born to run” och mot slutet av ”Land of hope and dreams”. Eller att ”Dancing in the dark” har fått fast anställning som extranummer. Eller att ”The rising” kopplas ihop med ”Lonesome day”, att publiken ska skrika ”wo-oh” på rätt ställen i ”Out in the street”, att ”Twist and shout” blivit en svensk tradition, och så vidare.
Imponerande själ
Showens unika ögonblick och annorlunda stilbrott – som den imponerande larmvulkanen ”The ghost of Tom Joad” och folkgospeln ”Hard times” – är aningen för få.
Samtidigt är det imponerade hur mycket själ och vital intensitet som E Street Band fortfarande kan dra fram ur gamla och ständigt återkommande favoriter som ”The promised land” eller ”Cadillac ranch”.
Sjunger med kraft
Och Springsteen himself fortsätter i sin tur att uppträda och sjunga med en anmärkningsvärd inlevelse, kraft och kondition.
Detta var kanske inte hans största stund i karriären. Men han bevisade åtminstone att energiskillnaden mellan artister i åldrarna 16 och 60 ibland är så liten att den inte ens går att mäta.