Expedition: Robyn

Efter tre år är Robyn tillbaka. Med en ny skiva ska hon

erövra USA. På vägen har hon stått utan inspiration, utan skivkontrakt och med tanken att ”allt är över”.

Puls Tore S Börjesson har träffat en revanschsugen tjej.

Tillblivelsen av en skiva

är som tillblivelsen av ett barn. I början vill man ogärna prata om det men vid en viss tidpunkt putar magen och graviditeten tillkännages och stor glädje blandas med lika stor oro och alla undrar hur det ska gå och hur det känns och gratulerar och hoppas att det ska bli ett välskapt barn med tio tår och lika många fingrar.

Där tar emellertid likheterna slut.

En bebis hälsas alltid välkommen med pussar och kramar.

Det är annorlunda med en skiva.

Kritiker och skivbolagsfolk stövlar in efter förlossningen, snor åt sig ungen och inte sällan säger de:

– Nej men fy fan va ful den blev. Den borde aldrig blivit till.

Det var det som hände Robyn och hennes förra skiva ”My truth” i USA. Skivbolaget ville inte ge ut den.

– Det var skitjobbigt. Alltså, jag hade kunnat få plattan släppt, men skivbolaget var inte berett att lägga tid och pengar på den, de trodde inte på den och då visste jag att den inte skulle gå nåt bra.

Samtidigt var skivan en succé i Sverige, kommersiellt och konstnärligt. Den vann henne en Grammis, den gick bättre än hennes debut, och kom då ihåg att debuten hade sålt som kall bira på en konsert med AC/DC. Ja, och med tanke på den status Robyn hade i USA efter ”Robyn is here”, ett album som hade sålt i snudd på en miljon exemplar och innehöll två topp 10-hits, ”Do you know (what it takes)” och ”Show me love”, blev man milt sagt överraskad över att RCA inte marknadsförde plattan med pukor, trumpeter och öppen plånbok.

– Jag var den första som hade gjort den här Britney-prylen och jobbat med Max Martin och Denniz Pop och slagit i USA. Sen kom Britney, Christina Aguilera, Mandy Moore? De poppade upp som svampar ur jorden och skivbolaget såg hela den här gyllene femårsperioden framför sig. De hade ingen som helst förståelse för att jag inte ville göra en sån platta till. Musiken på ”My truth” fanns inte i deras värld.

För första gången hade Robyn

anledning att ifrågasätta sig själv och vad hon höll på med.

– Vad skulle jag göra? Vågade jag göra det här igen? Eller skulle jag göra nåt annat? Kanske bara skriva låtar? Självklart gick jag i genom alla de här faserna.

Dittills hade hon gått på ren instinkt. Artistvärlden hade aldrig varit henne främmande. Tvärtom, det var den hon kände till bäst.

Hon föddes in i den, hennes föräldrar drev en liten fri teater i Stockholm. Pjäserna som sattes upp togs på turné i Sverige och utomlands. Innan hon hade börjat i första klass hade hon sett Danmark, Tyskland, Ungern, Frankrike, Italien – ja, hela Europa.

– Vi reste kanske tre fyra månader om året när jag var liten. Jag var med nästan jämt. På repetitionerna, när de spelade, när de rev och byggde scenen, när de efteråt packade ner allt i bilarna och vi gav oss iväg till nästa land? Jag lärde mig tidigt hur man berättar en historia, hur man kommunicerar med en publik, hur man skapar den världen.

Hon drömde aldrig om att sjunga. Hon sjöng med samma självklarhet som andra går. Dansade också.

– Jag kommer ihåg? gud, jag hade stunder när jag kom hem från skolan, jag satte på musik ganska högt i vardagsrummet, stängde alla dörrar, var bara för mig själv och sjöng och dansade. Inte så att jag stod framför spegeln och drömde om att bli stjärna, utan bara för att få ur mig saker. Det gjorde jag i en massa år. Och mina föräldrar lät mig göra det.

Hon dansade och sjöng till Prince, Michael och Janet Jackson, Aretha Franklin, U2, Police, Beatles?

Hon skrev låtar från 11 års ålder (låtar som verkligen kom med på hennes debutalbum).

Nej, hon tog aldrig det stora klivet

från ett vanligt liv till ett artistliv. För henne var vanligt liv och artistliv samma sak.

– Jag kände mig helt enkelt hemma där och visste på nåt sätt att jag skulle kunna rocka människors världar. Mina föräldrar uppmuntrade mig och på klassfesterna ville alla jämt att jag skulle sjunga. Klart man märkte att folk tyckte att det lät bra, men framför allt hade jag en tro på mig själv. Det är mera nu på senare år jag kan känna nervositet. När jag var liten var det aldrig ett problem.

Det var med den naturliga självklarheten ”Robyn is here” hade kommit till och rockat världen.

Hennes amerikanska skivbolag ville ha en platta till i samma stil. De fick ”My truth”.

– Affärsmässigt kan jag fatta att folk inte fattade vad jag höll på med. Men? Alltså: jag började skriva låtarna till min första platta när jag var 11 år gammal. När den kom ut var jag fortfarande ett barn. Jag var 19 när den andra kom ut, åtta år hade gått och jag höll på att bli vuxen och var i en helt annan sinnesstämning. Jag hade varit ute på promotion väldigt länge och var trött på det livet, jag ville göra nåt kreativt, nåt som uppfyllde mig och inte bara var gjort för andras skull. Jag hade egentligen inget val.

När resultatet förkastades fylldes hon naturligtvis av frågor och tvivel. Men också beslutsamhet.

– Det viktigaste, det är det här, alltså, jag tar för givet att folk fattar att mitt liv inte alltid varit så himla enkelt, att det inte hela tiden varit en dans på rosor, men det handlar inte om att då var det så jävla jobbigt och nu är det så jävla bra, utan att få de olika delarna av ens liv att integreras. Det otroligt jobbiga var också otroligt viktigt. Hade jag inte tvingats ifrågasätta mig själv – hur ska nästa platta se ut, vad vill jag ha ut av ett skivbolag, vad vill jag med musiken – ja, då hade inte heller min nya platta blivit så bra.

Albumet ”Don’t stop the music”

är ändhållplatsen på en tre och ett halvt år lång resa. På vägen har Robyn stått utan inspiration, utan skivkontrakt. Tanken att ”allt är över” har funnits där som ett spöke i hennes huvud men aldrig i hennes hjärta och sakta har hon kämpat sig framåt.

– Det handlar om disciplin, om att fortsätta ta sånglektioner, lägga upp rutiner, börja skriva igen. Jag kom långsamt i gång för två år sen och sen har det tagit den här tiden att hitta fram till den här plattan. Det har varit en viktig process. Alla har skrivit: Åhhhh Robyn är så deprimerad. Och så ung. Som om jag var ett offer. Men fuck that! Det här har varit en fantastisk möjlighet att lära känna mig själv som artist och person, en chans att växa. Jag är stolt och lycklig över att min skiva äntligen ska komma ut.

arkiv Robyn

Puls betygsätter Robyns karriär

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)