Det är ingen idé att försöka förstå folk
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-27
Nöjesbladets ständige schlagerkrönikör Markus Larsson om veckans delfinal
MALMÖ. Nämen?!
Det gick ju precis som väntat.
En turbokyckling med resväskor på scen slog ut Love Generation och tävlingens snyggaste nummer.
Och den som som fått flest röster och går direkt till Globen är ...
Sen blev det en lång tystnad.
Man hinner tänka ganska mycket under den där tystnaden, den som alltid uppstår när fem bidrag silats fram och kvällens vinnare ska avslöjas.
Nicke Borg? Love Generation? Lasse Stefanz? Nej, det vore alldeles för knazigt. Linda Bengtzing? Knappast först, väl? Melody Club? Ja, Melody Club vann ju genrepets publikundersökning med lika många hästlängder som Eric Saade förra veckan. Grubbel, grubbel.
Sen flyger Linda Bengtzing i luften. Hon är Sveriges lyckligaste studsboll igen. Hon ropar och jublar och glömmer texten och tjoar.
Och vad vill ni att jag ska säga om det? Miau?
Bara så att jag fattat saken rätt.
Ett buskisnummer fick alltså flest röster av alla i en deltävling år 2011? Inget ont om Linda Bengtzing, men i ”E de fel på mig” känns det som att turbokycklingen gör en överdriven parodi på sig själv. Och det räcker?
Vänta ett tag. Återkommer efter att jag har andats lite i en påse.
Som min käre företrädare Per Bjurman sa när han lämnade över stafettpinnen till mig:
– Gör vad du vill, men försök aldrig att förstå dig på hur folk röstar i Melodifestivalen.
Nej, där har jag gett upp för länge sen.
Deltävlingen i Malmö är en dyster påminnelse om att vi lever i ett litet och fjantigt ”Dobbidoo”-land.
Sak samma.
Nicke Borg är en mer välkommen skräll. När det gäller folklighet är det som bekant hårfin skillnad mellan Sweden Rock och Melodifestivalen. Och om Borgs ballad ”Leaving home”, där Backyard Babies sleazeattityd gifter sig med Green Days ”21 guns”, lyckades väcka den slumrande hårdrockpubliken skulle han gå långt.
Men han gick längre än så. Han gick till Globen.
Frys gärna den magnifika bilden där Nicke Borg står mellan två hologram och lyssnar på när han själv spelar gitarr.
Jag tänker hellre på den än Linda Bengtzing just nu.
Hon är både tävlingens behållning och fara.
Utan oväntade skrällar och välkända profiler från förr tappar Melodifestivalen luften. Samtidigt försäkrar ”E de fel på mig” att tjottaballongen fortsätter att bada i löjets skimmer.
För hur det än är.
Du kan, som Love Generation, presentera hur snygga och genomarbetade nummer som helst. Du kan till och med anlita världsledande låtskrivare och producenter som RedOne.
Och i slutändan blir du ändå omkörd av en go och glad turbokyckling som sjunger om män som orkar tömma diskmaskinen.
Några frågor på det?