Refrängen kan tjata sig till final
Publicerad 2013-02-01
Läs Markus Larssons schlagerkrönika
KARLSKRONA. Ni vet hur det är.
Man stiger upp på morgonen, går till jobbet och vid arbetsdagens slut vill man ta bilen och köra över en saxofon.
Startnumret åtta är deltävlingarnas finaste siffra.
SVT brukar i regel spara de bästa eller mest spännande bidragen till sist.
Det fanns exempelvis en anledning till att Loreen och Danny Saucedo var ”åttor” i fjol.
Och just startnumret är en förklaring till att Michael Feiner och Caisa Ahlroth har fått överraskande stor uppmärksamhet hittills.
Det måste finnas en tanke bakom beslutet. På något sätt ska låten ”We’re still kids” förtjäna sin placering. Men det enda som händer under torsdagens repetitioner är att en enkel men vanlig fråga knackar på, stiger in och tänder lyset:
Vad fan är det här?
Michael Feiner har bland annat gjort musik tillsammans med Eric ”Om sanningen ska fram” Amarillo under namnet The Attic. Och Caisa stavar sitt förnamn med ”c”.
Många brukar nämna Gerry Raffertys ”Baker street” när de försöker beskriva ”We’re still kids”. Men Michael Feiner & Caisas gladporriga saxofon har naturligtvis inget som helst att göra med Raffertys mjuka soft rock-klassiker.
”Baker street” är en utsökt radiodrink. Melodin är lika perfekt som Don Drapers pomada i tv-serien ”Mad men”.
I ”We’re still kids” låter det snarare som ett av Ingmar Nordströms berömda saxpartyn köpt gymkort och börjat lyfta vikter till europop.
Och torsdagens repetition? Får det vara så här taffligt? Feiner tutar, Caisa ser frågande ut och ett par jätteballonger – !!!??– studsar fram på journalisternas huvuden. Vad ska man säga? Mahna mahna?
Nej, Feiner och Caisa är inte chanslösa. Refrängen kan tjata sig till final. Eftersom gym har blivit en folkrörelse kan många självspäkare säkert tänka sig att springa rullband till bidragets beat.
I övrigt är det svårt att dra några slutsatser eftersom ingen av deltagarna imponerar.
Anna Järvinen verkar för blyg och osäker för att få fjutt på sin låt (det hörs knappt att hon sjunger). Eric Gadd existerar. David Lindgren gör det han ska. Jay-Jay Johanson fraserar ett elegant ”Richelieu”. Och den enda synliga effekten i Cookies N Beans nummer är en liten ”draperichock”.
Tre rektangulära sjok lossnar i bakgrunden. De faller mot scengolvet. ”Pluff”.
Larssons läckraste
Yohio. Låten kunde ha varit bättre, men han är en cool... hen.
Larssons loska
Mary N’diaye sjunger ordet ”gosa” 105 gånger på tre minuter. Det är exakt 106 gånger för mycket. Ett matematiskt under.