– Ett skämtsamt möte blev elände
Uppdaterad 2012-02-09 | Publicerad 2012-02-06
Thorsten Flinck skriver själv om skamgreppet på Gina Dirawi
Han orsakade kalabalik i Melodifestivalen.
Nu kan Nöjesbladet exklusivt publicera ett öppet brev från Thorsten Flinck.
Här berättar han med egna ord varför han tog ett skamgrepp på programledaren Gina Dirawi.
Jajamensan, så är vi allt uppe i ett ansenligt antal år nu. Sedan något slags tyst överenskommelse medierna emellan realiserades (och här syftar er skriftställare framförallt på landets kvällspress) blev det plötsligt carte blanche för skarp ammunition ur var gevärspipa som vårdar någon form av framförhållning i sina jaktintressen – och därför självklart har siktet inställt på – ej att döda, bara skada lite, eftersom det då blir som det heter i visan: ”snart så är det fredaaag, då försöker vi igen...”.
Nu över till den av SVT direktsända festivaldeltävlingen från Vida Arena, Växjö, i lördags kväll.
Under eftermiddagens genrep, nummer två i ordningen av de publika repetitionerna, kom utan någon förvarning den unga programledaren fram och sa något i stil med att hon tidigare varit rädd för mig, men att hon nu inte längre var det, och att hon ville konfirmera det hela. Inte bara med en kram utan med, som hon kallade det, ”en Thorstenkram”.
Denna Thorstenkram blev under generalrepetitionen inget annat än en kram. ”Puh, så var det avklarat. Bra, nu kan jag fortsätta att koncentrera mig på min egen insats och i stället fundera på vad som gick fel eller möjligtvis okej”, tänkte jag efteråt.
Och detta trots löpsedlar och helsidor dagarna innan i en av kvällstidningarna, där det bland annat hette att jag sannolikt inte skulle klara av pressen, mina nerver skulle helt enkelt inte hålla hela vägen. Det stod även att läsa (lördagens Expressen) att jag buades ut av fredagskvällens så gott som fullsatta arenapublik. Sanningen var att av dessa tusentals människor som applåderade var det en handfull som också buade. Var finns sanningen?
Strax efter klockan 18 kommer en av de ansvariga tv-regissörerna fram till mig och berättar att den tidigare nämnda programledaren blivit glad för kramen hon fick under publikrepetitionen och att de därför ville göra om detta i direktsändningen klockan 20. Dessutom ville de att hon skulle få skämta kring mitt snusande.
Jag var vid tidpunkten, två timmar före sändning, ej upplagd för varken bus eller snus eftersom jag redan hade ett överflöd av för hög puls, ångest och på alla sätt inre darr.
Men så kryper den, ursäkta språket, jävla behagsjukan mig inpå bara skinnet, lojalitetskänslan om att ställa upp och göra vad de tycker är bra tv, för programmets och tv-publikens skull.
En missvisande pliktkänsla som när det sedan bar iväg under direktsändningen blev fel.
Vad som sker är att programledaren kommer fram till mig och ber om, precis som under generalrepetitionen, en Thorstenkram.
Vad som skulle kommit att bli ett litet skämtsamt möte och bra tv blev i stället bara elände.
Och den enda tanken som snurrade i mitt huvud var att mötet med programledaren skulle bli gjort och snabbt avklarat så att jag kunde fortsätta behålla koncentrationen på mitt scenframträdande som jag strax dessförinnan hade varit uppe och gjort.
Efter att i dagar ha haft dessa tangentjägare flåsandes i nacken, med en sedan åratal bestämd uppfattning om att Flinck är och förblir tillåten att skjuta på hur mycket som helst och när man behagar, så blev detta för mig för mycket.
Sanningen, och denna min enda sanning, om varför jag nu för andra gången på mer än 25 år väljer att gå i svaromål med pressen, är att jag ALDRIG gjort skillnad på kön, kvinna/man.
Jag har aldrig förstått mig på detta patriarkat som i alla tider har rått och fortfarande råder: att Lisa har en fitta och Lasse har en kuk, att Börje är bög och Britta är flata. Hade det varit en arbetssituation skulle jag ha sagt: ”Vem fan bryr sig? Ska vi börja arbeta nu eller?”
Mycket kan man kalla Thorsten Flinck för, men att skriva ”gubbig” eller ”slemmigt mansäckel” till en person som sedan 25-årsåldern aldrig gjort skillnad på kön, och ständigt krigat för de som på något sätt är svaga eller utsatts för förtryck – det är inte okej.
Vad gäller dessa pojkar och flickor, män och kvinnor har jag aldrig, kan jag faktiskt påstå, stillasittande iakttagit en oförrätt begås mot någon av dem utan att ingripa.
Ädel?
Nej, en skitstövel på många sätt och som sagt kan man kalla mig mycket. Men att jag inte skulle försvara kvinnor är allt annat än vad jag kan ta.
Vänligen
(eller om ni så hellre vill Ödmjukast Favoriten)
Thorsten Flinck