”Lou Reed en av våra viktigaste pionjärer”
Rocklegenden Lou Reed är död
NEW YORK. En kall, bitande vind går längs Manhattans avenyer när beskedet kommer att Lou Reed avlidit.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
För det är inte bara en av rockhistoriens största, viktigaste pionjärer som lämnat oss.
New York har också förlorat sin kanske mest karaktäristiska röst.
Egentligen ska man inte vara förvånad över att Lou Reed inte blir riktigt gammal; rent objektivt är det mer frapperande att han faktiskt blev 71 år.
Få har levt ut myten om ”sex, drugs & rock 'n' roll” lika grundligt. Man kan rentav säga att det var doo wop-fanatikern Lewis Allen Reed från Brooklyn som uppfann hela rockmyten.
Och så sent som i maj genomgick Rock 'n' roll animal – som han inte för inte kallades – en levertransplantation.
Ändå kommer beskedet om den fantastiske legendarens bortgång som en chock.
För Lou Reed var en av de verkligt stora, en av rockhistoriens främsta pionjärer, en av de som formade hela bilden av vad den här konstformen är.
Det går inte att överskatta betydelsen av den musik – och hela den attityd – han tillsammans med John Cale, Moe Tucker, Sterling Morrison och, i rollen som oöverträffad impressario, Andy Warhol skapade i bandet Velvet Underground i slutet av 60-talet.
Det brukar sägas att bara några tusen köpte epokgörande album som ”The Velvet Underground & Nico” och ”Loaded” när de kom – men att alla som gjorde det startade egna band.
Och man kan utan tvekan slå fast:
Utan Velvet Underground – ingen glamrock, ingen Bowie, ingen punk, ingen alternativ indiescen. Inte i den form världen känner idag.
Reed och hans kumpaner gav den ambitiösa rockmusiken dess intellekt, dess sexuella ambivalens, dess coola hållning och dess instinkt att alltid utmana, sträva framåt och bryta ny mark.
Solokarriären, som sträckt sig i över 40 år, rymde även den en räcka banbrytande ögonblick. Albumen ”Transformer” och ”Berlin” är till exempel också helt omistliga delar av rockhistorien.
För New York, en stad som nu stannat mitt i steget och försöker greppa vad som hänt, var Lou Reed dock mer än bara en stilbildare.
Han var en av stadens mest karaktäristiska, distinkta röster.
Få har, såväl med ord som med musik, lyckars fånga den här stadens ruffiga, svärtade själ. Som sånger som ”Sweet Jane”, ”I'm Waiting For The Man” och ”Walk On The Wild Side” låter, så låter – och känns – också New York.
Så det känns passande att en isande vind blåser längs de öde avenyerna denna dystra söndag.
Han som satte soundtracket åt oss har ju tystnat.