Jag var livrädd för de coola punkarna i Sator
Publicerad 2011-03-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK. Intrycket från Mjälgaskolans
bespisning för 27 år sedan har fortfarande bäring:
Sator är ett lysande rock’n’roll-band.
”Under the radar”, Sators nionde album, har just ramlat ner i brevlådan på Manhattan och ni får ursäkta om jag blir en smula nostalgisk i dag.
Det finns inget band som i högre grad känns som ... ja, mitt.
Så har det varit ända sedan Chips, Kent, Micke, Hasse och dåvarande sångaren Clarin våren 1984 kom upp på Borlänge Tidnings ärevördiga redaktion för att lämna över debutsingeln ”Howling”.
Trots att jag egentligen var livrädd för dem – de tillhörde det stencoola punkgäng som jag alltid hade beundrat på håll men som förvirrat radhuspopsnöre verkligen inte vågade närma mig – blev jag helt tagen. ”Howling” var, tyckte jag, det mest fantastiska någon som inte hette Ebba Grön eller Clash hade gjort. Eller som kom från Borlänge, åtminstone ...
Ännu svårare gick mina unga sinnen i spinn när jag en fredagkväll några veckor senare smög ut för att se dem spela live i bespisningen på Mjälgaskolan, on the wrong side of the tracks strax norr om centrum. Då var jag i och för sig ännu räddare, för då var hela det där punkgänget på plats, inklusive såna legendariskt hårda 17-åringar som Laban och PK.
För att inte tala om den chockartat vackra modsdrottningen Maria Lindén.
Men fastän de täckt för hela scenöppningen med gasbindor – det avantgardistiska uttrycket förstod jag inte riktigt... – tyckte jag det var rasande bra och en recension i tidningen några dagar svämmade över av ”spännande”, ”innovativt”, ”sinnesvidgande ” och andra superlativer jag hade lärt mig av Lars Nylin i Schlager.
Sen stod det också, mer rakt på sak, att Sator var ett jävla bra band.
Det är ett intryck som senare bekräftats – på något mer solida grunder än den gången – under otaliga konserter, turnéer, skivinspelningar och möten som med tiden ersatte den där rädslan med respekt och rentav kärlek (fast för Micke är jag fortfarande liite skraj, han gillar så fruktansvärda skräckfilmer...)
Och nu, 28 år efter att Chips trasslade in luggen i gasbindorna på Mjälgaskolan, får vi det osannolikt nog vidimerat igen.
Jag vet inte hur det går till, men kvintetten – numer utökad med den förträfflige Heikki Kiviaho – har minst lika mycket svikt i steget på ”Under the
radar” som i unga dagar.
Melodierna är lika sylvassa, gitarrerna lika powerpop-tuffa, stämsången lika snygg och energin lika omtumlande.
Ibland har man rätt redan som förskräckt 16-åring.