En sak är säker: Bob Dylan missade inget
Markus Larsson på Nobelfesten – så blir betyget
Uppdatering från Nobeltoaletten "Så fancy har jag det mellan alla rätter"
Den stora frågan när man ska dansa med Sveriges statsminister?
Ok, den kommer här:
Vem för?
– Det får vi se, säger Stefan Löfven och flinar.
Var fan är jag någonstans?
Ja, det är frågan.
När jag kliver in i Blå hallen före banketten känns det som att gå rakt in i en flock vargar där hälften bär frack och liknar pingviner.
Allt är som en löjlig hallucination.
Det här är inte min scen.
Jag hör hemma på Roskildefestivalen och Way Out West.
Jag är så nervös att jag läser häftet med bordsplaceringarna upp och ner och måste fråga komikern David Batra om var jag ska sitta.
– Ja du, Larsson. Ditt namn står i registret i bokstavsordning. Kan du alfabetet?
Det börjar bra.
Men i vårt bord, placerat norr om Polcirkeln från honnörsbordet sett, är stämningen rå och hjärtlig och märkligt avslappnad. Det vill säga: ett gäng murvlar som sitter och tuggar skit.
Men det är efterfesten som är den verkliga prövningen. Tja, det är precis som du tror i danssalen våningen upp.
Orkestern spelar gamla standards och högdjuren stuffar runt. Jag vet inte hur man ska beskriva vissa dansrörelser på golvet. Vad gör han därborta? The funky chicken? Det ser mer ut som ”birdy num-num”.
Anna Kinberg Batra är den första som förbarmar sig med ursäkten att hon inte kan dansa så bra. Vi bestämmer oss fort för att prata om Patti Smith i stället.
– Jag satt nära Patti Smith. Hon är ju kvällens stjärna genom att bara sitta där. Och när hon sjöng kändes det som om hon öppnade sitt hjärta för oss, och att vi öppnade våra hjärtan för henne.
Vilken är din favoritlåt med Bob Dylan?
– Hm. Det är ”The times they are a-changin'” eller ”Blowing in the wind”.
Oj, jag trodde fördomsfullt nog att moderater inte gillade Dylan?
– Jag kan honom inte så väl. Men han är en världsartist för så många generationer. Imponerande.
Annie Lööf överraskar däremot och levererar en liten skräll.
– Min favoritlåt med Dylan? Det är ”Hurricane”.
Vad? En centerpartist med bra musiksmak?
– Ja, tänka sig. Vilken favorit har du själv?
”'Cross the green mountain” eller ”Ballad of a thin man” från albumet ”Highway 61 revisited”, utgivet 1965.
– Ha ha ha. Åh, nej. Du är en sådan där nörd.
Föredrar rockjournalist, men ok.
Alice Bah Kuhnke har en annan approach.
– Nu blir det sex, droger och rock'n'roll!
Nåja. Men hon håller nästan på att dansa klänningen av sig. Energin är blodröd. Hon går inte att styra. Och hon föredrar ”My back pages”. Lysande val av Dylan-låt.
Oj, lugn. Sakta ner. Vad tycker du om att Dylan inte kom till banketten?
– Jag uppskattar honom som den konstnär han är. Låt honom vara!
Ok. Stefan Löfven ser förvånad ut när jag frågar honom om han vill bryta lite normer och dansa.
Vem för?
– Det får vi se, säger han och ler som en varg.
Två söner från arbetarklassen, på ett dansgolv under Nobelfesten. Kom igen. Det skulle inte ske i vilka länder som helst. Och det är statsministern som bestämmer i den korta dansen, kan jag lova. Och när han börjar prata Dylan går han inte att stoppa. Lyckliga svordomar haglar. Favoritalbumet är liveplattan ”Before the flood”, som Bob Dylan gjorde med The Band.
– Jag hade den på kassett i bilen. Och det är så jäkla, jäkla bra. Vilken artist han är. Och jag såg honom med Mark Knopfler i Globen för några år sedan. Dylan sa inget före, under eller efter spelningen. Men det var ändå så bra musik. Så bra. Och vill han inte komma till Nobelutdelningen så är det ok. Synd, men det är hans beslut och ingen annans.
The Band leker man för övrigt inte med.
– Verkligen inte. Det är ett av världens bästa band.
Summa summarum:
Är Nobelfesten världens bästa party? Nja. Som ni ser i listan härintill är enskilda detaljer bättre än helheten.
Det är snarare som en väldigt svensk och formell kräftskiva med lite snoffsigare kläder.
Och det ska kanske vara så. Dekadensen sköts bäst någon annanstans. Det vackra är att festen sätter fokus på vetenskapen och konsten. Två saker på som varsitt håll kanske kan rädda den stackars människan. Kanske.
Det var fint att vara på plats, men det räcker nog med en gång.
En sak är säker:
Bob Dylan missade inget.